Pteridium aquilinum - Örnbräken

BIOTOPER : Barrskog, Buskmark, Friska gräsmarker, Löv-/barrblandskog, Lövskog, Trädbärande gräsmark, Ädellövskog

Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Torra gräsmarker.

Statens veterinärmedicinska anstalt - https://www.sva.se/amnesomraden/giftiga-vaxter-a-o/ornbraken/

Mycket giftig växt. : Örnbräken innehåller enzymet tiaminas som orsakar tiaminbrist hos framför allt enkelmagade djur. Växten innehåller även cancerframkallande ämnen. Vissa djur som förgiftats kan utveckla ett beroende av örnbräken.

Utseende : Örnbräken är en av våra största ormbunkar som blir mellan 40 och 150 cm hög. Den har en lång underjordisk grenig jordstam som är klädd med hårlika fjäll. Bladskivan är stor, triangulär och horisontell. Örnbräken är mycket frostkänslig och gulnar redan vid den första nattfrosten.

Förekomst : Örnbräken är mycket vanlig och förekommer i nästan hela landet, utom allra längst i norr. Den växer i torra eller friska, magra och näringsrika skogar, både i lövskog och barrskog. Den förekommer också på hyggen, i vägkanter, banvallar, igenväxande hagar och på annan kulturpåverkad mark.

Påverkan på djur : Drabbade djur kan uppvisa feber, bleka slemhinnor samt interna och/eller externa blödningar. Förgiftningar finns beskrivna för nötkreatur, får, hästar, grisar, kaniner, marsvin, råttor och möss.

Vad är giftigt? : Hela växten. Innehållet av aktiva ämnen är högst när växten är ung. Enzymet tiaminas finns framför allt i rotstocken. Rotsystemet (rhizomerna) har den högsta aktiviteten av tiaminas som är högst på sensommaren och tidig höst. Även de unga upprullade löven innehåller tiaminas. Unga skott innehåller höga halter av den cyanogena glykosiden prunasin. Även koncentrationerna av ptaquilosid är högst i unga, växande delar som toppen på bladen och de omogna ormbunksbladen.

Giftinformation : Örnbräken innehåller tiaminas som kan orsaka tiaminbrist samt små mängder cyanogena glykosider. Prunasin är den huvudsakliga cyanogena komponenten, vilken kan orsaka plötslig död genom hydrocyansyraförgiftning.

Den huvudsakliga carcinogenen i örnbräken är ptaquilosid, en norsesquiterpenglukosid som kan orsaka bland annat blödningar (hemorragisk sjukdom) och tumörer. Ptaquilosid utsöndras i mjölken. Örnbräken innehåller också termostabila föreningar som koffeinsyra, astragalin, isoquercetin och 5-O-caffeoylshikimisyra.

Målorgan är magtarmkanalen, urinblåsan, näthinnan (retina), perifera och centrala nervsystemet samt benmärgen.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96rnbr%C3%A4ken

Örnbräken (Pteridium aquilinum) tillhör ormbunksväxterna.

Örnbräken bildar mer eller mindre täta bestånd av enstaka stående blad, som har styvt och upprätt skaft och 3-dubbelt parbladig skiva. Redan då ljungen blommar, börjar örnbräken gulna och står under hösten med livligt rödgul färg för att vissna ned innan vintern kommer. Bladens enstaka växtsätt beror på jordstammens långsträckta ledstycken. Namnet "örnbräken" kommer av att man, om man skär av stjälkbasen något på sned, kan se ledningssträngarna bilda en figur med viss likhet med en heraldisk dubbelörn.

Kromosomtal 2n = 104.

Från andra ormbunkar avviker Pteridium genom att sporgömmena sitter utmed bladflikarnas kant, och att indusiet bildas av själva bladkanten, som är tillbakavikt över sporgömmena. 

Örnbräken besitter ett ganska omfattande kemiskt självförsvar, med till exempel tanniner, fenoler och cyanidfrisläppande glykosider. Växten innehåller även två cancerogener.[1] Detta innehåll gör örnbräken olämplig som djurfoder.

Habitat : Örnbräken är vanlig på många håll i världen. I Skandinaviens södra och mellersta skogsområden allmän.

I betesvall betraktas örnbräken som ogräs, och bekämpas manuellt genom ryckning. Eftersom roten tränger djupt ned krävs ett stadigt tvåhandsgrepp om skaftet, varpå ryckning sker rakt upp.