top of page

10 arter

Maianthemum bifolium - Ekorrbär

BIOTOPER : Barrskog, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.

NatureGate - luontoportti.com/sv/t/101/ekorrbar

Flerårig ört med jordstam.

Höjd : 5–20 cm. Stjälk upprätt, övre delen hårig.

Blomma : Radiärsymmetrisk, doftande. Stjärnlikt vitt hylle (kalk) med fyra, 2–3 mm långa blad. 4 ca. 1,5 mm långa ståndare. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 3-talig med 1 stift och märke. Blomställningen 1–4 cm lång, klaslik, toppställd samling. Blomskaft korta.

Bladen : Vanligen två blad i varje skott. Skaftet 5–10 mm långt med slidlik bas. Bladskiva hjärtlik, spetsig, helbräddad, 4–5 cm lång med runda basalflikar och parallellnervatur. Vid stjälkens bas fjällika lågblad.

Frukten : Mörkrött, runt, ca. 6 mm stort bär.

Växtplats : Torra, friska och lundartade moskogar, lundar.

Blomningstid : Maj–juni.

Det giftiga ekorrbäret är en enhjärtbladsväxt och släkt med liljorna (Liliaceae). Den placeras ofta i denna familj men numera anser forskare att man kan avskilja ett släkte ur liljeväxterna, nämligen liljekonvaljväxter och placerar ekorrbäret i detta släkte.

Ekorrbäret växer ofta fläckvis i skogen och varje fläck har vanligen fått sin början från ett frö som grott och sedan har växten spritt sig med hjälp av utlöpare. Ekorrbäret blommar även i skuggiga skogar och den behöver trädskiktets skydd.

Malva alcea - Rosenmalva
BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker
WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Rosenmalva
Rosenmalva eller rosenkattost (Malva alcea) är en art i familjen malvaväxter. Den är en av de storblommigaste inom malvasläktet och har därför till och med jämförts med stockrosen (Althaea rosea), även om växten endast uppnår oansenlig höjd, sällan en meter. Om dess blommor har en svensk botaniker sagt, att "de äro de skönaste, som växa på örtstam" (Sv. Bot.). Arten verkar vara ursprunglig på flera orter i södra och sydöstra Sverige, men visar dessutom stor lätthet att förvilda sig ur trädgårdar och träffas på flera ställen kring städer och gårdar i mellersta Sverige och sydligaste Finland. Den sprider sig helst på hård och torr gräsmark, lokaler, som närmast liknar de stäppartade betesmarkerna i medelhavstrakterna och för vilka denna art är tydligt avpassad genom den kraftiga, hårda och sega stammen (både jordstammen och stjälken), samt örtståndets gråaktiga beklädnad av stjärnhår (jämför med till exempel sandvitan).

Matricaria discoidea - Gatkamomill

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/423/gatkamomill

Den ettåriga gatkamomillen är en välbekant pionjärväxt på våra gårdsplaner. Pionjärväxter är de första arterna som etablerar sig på öppna ställen. Holkfjällen som skyddar korgen är linjära eller ovala med rund spets och brett hinnkantade.
Gatkamomillen har specialiserat sig på att växa på lokaler med starkt slitage. Dess nöt är klibbig och liten och gror effektivt. Det är därför inte konstigt att arten erövrat alla kontinenter.

Växtform : 1-årig ört..

Höjd : 5–30 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, vanligen under 1 cm bred korgblomställning bestående av talrika tvåkönade diskblommor. Korgen omgiven av holkfjäll. Krona rörformig, 5-flikig, gulgrön. Foder ombildat till smal hinnartad ring. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 2-talig med ett stift och två märken. Fem ståndare. Ståndarknappar sammanväxta till en ring runt stiftet..

Bladen :Kortskaftade eller oskaftade, kala. Bladskivor upprepat parflikiga, flikar nästan linjära, tjocka med uddspets. Bladen strödda.

Frukten : Ljusbrun, 1,2–1,5 mm lång nöt på vars insida det finns 3–4 åsar och i spetsen en ljus, kronlik hinnkant (ombildat foder).

Växtplats :Gårdsplaner, vägar, stigar, åkrar, trädgårdar, stränder, ruderatmarker.

Blomningstid : Juli–september(–oktober).​

WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Gatkamomill

Gatkamomill, Matricaria suaveolens (Less.) Porter är en ettårig ört.

Beskrivning : Gatkamomilll har gula, ibland gulgröna, blommor, som saknar kronblad (strålblad).

I Sverige upptäckt först 1840, men har sedan spritt sig enormt och blivit en naturaliserad art, och finns numera i hela landet. Troligen har den inkommit som frön i planteringsjord från Botaniska trädgården i Uppsala.

Kromosomtal 2n = 18.

Habitat : Ursprung i Nordamerika.

Etymologi : Släktnamnet Matricaria härleds från latin matrix = våm med syftning på att gatkamomill användes som magmedicin. Namnet användes redan på 1300-talet. Artepitetet matricarioides …

Melilotus albus - Vit sötväppling

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/423/gatkamomill

De förekommer främst i hamnområden, på bangårdar och på ruderatmark. Den har tagit sig till de flesta av dessa områden med hjälp av trafiken. Typiskt för denna art är dess starka söta kumarindoft.

Då den inte blommar kan man förväxla denna art med den stora sötväpplingen ([M.altissima), men den senare har håriga baljor och gula blommor.

Växtform : Två-årig ört.

Höjd : 30–150 cm.

Blomma : Zygomorf. Fem vita kronblad, överst seglet som är längre än de övriga, på sidorna vingarna och underst en av två kronblad bildad köl. Blomman alltså en ärtblomma (4–5 mm lång). 5 hopvuxna foderblad. 10 ståndare. Pistill uppbyggd av ett fruktblad. Blomställningen en lång klase med hängande blommor.

Bladen : 3-fingrade. Småbladen ovala-smalt elliptiska, tandade. Uddbladet skaftat. Har stipler. Bladen strödda.

Frukten : Kal, skrynklig, mörkbrun balja som inte öppnas (3–5 mm lång).

Växtplats : Vägkanter, järnvägar, hamnar, avstjälpningsplatser, ruderatmarker.

Blomningstid : Juli–augusti.​

WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/Vit_s%C3%B6tv%C3%A4ppling

Vit sötväppling (Melilotus albus) är en art i familjen ärtväxter. Den har en karaktäristisk söt doft, som blir starkare när den torkas. Den är en traditionell medicinalväxt.

Vit sötväppling hör hemma både i Europa och i Asien.

Den infördes i Nordamerika på 1500-talet för att användas som betesväxt för nötkreatur och är nu vida spridd i Kanada och USA. Där är den på en del platser ganska påträngande och kan konkurrera ut inhemska arter. Ändå är det fortfarande vanligt att man sår den när man iordningställer nya betesmarker. Detta beror både på att den kan fixera kväve ur luften och på att den utgör en värdefull nektarkälla för bigårdar.

Melilotus officinalis - Gul sötväppling

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark.

Allt på Öland - https://alltpaoland.se/

Gul sötväppling är ganska vanlig i Syd- och Mellansverige men förekommer också sällsynt eller tillfälligt i flera av de nordliga landskapen. Den växer på kulturpåverkad öppen mark, till exempel i vägkanter och på ruderatmark. Den växer gärna tillsammans med vit sötväppling.

Gul sötväppling är en tvåårig ört som kan bli mer än en meter hög. Stjälken är upprätt och bladen är trefingrade med tandade avlånga småblad. Gul sötväppling blommar från juli till september med gula blommor som sitter samlade i avlånga klasar. 

Den gula sötväpplingen har haft medicinsk användning. Den har inflammationshämmande egenskaper och har använts invärtes vid förkylningar och luftrörskatarr samt utvärtes mot hudinflammationer. Te på bladen kan drickas vid förstoppningar och huvudvärk samt verkar milt lugnande. Blad och blommor har använts mot svullnader och bölder, man gjorde också plåster av pulvriserade blommor som blandades med smält talg och vax. 

Sötväpplingar innehåller kumarin, som ger de torkade bladen en stark och söt doft. De har därför ofta ingått i doftblandningar och tobakstillsatser. Om sötväpplingar möglar och ruttnar bildas ett giftigt ämne, dicumarin, som hämmar blodets koagulering. Om djur äter av fuktigt hö som innehåller sötväppling kan eventuella blödningar hos djuren få ett dödligt förlopp. Sötväpplingen används därför inte längre till djurfoder, men däremot vid framställning av råttgift.

Den gula sötväpplingen kommer från Centraleuropa och Asien. Den infördes som foderväxt i Sverige i början av 1800-talet. Numera växer den förvildad. 

Artnamnet officinalis kommer av latinets officina (verkstad, apotek) och syftar på att arten använts som läkeväxt. Släktnamnet Melilotus användes redan av Theofrastos (300 f. Kr.) om en ärtväxt. Namnet kommer av grekiskans meli (honung) och Lotus som är det vetenskapliga namnet på släktet käringtänder.

Menyanthes trifoliata - Vattenklöver

BIOTOPER : Kalkfattiga myrbiotoper, Kalkrika myrbiotoper

Sötvattensstrand, Öppna myrbiotoper.

Våtmarksguiden - http://vatmarksguiden.se

Vattenklövern är en vattenväxt som med sina klöverlika blad kan breda ut sig i mattlika bestånd längst våtmarksområden och åkanter. Den blir ca 10-40 cm hög och blommar med vackra vita blommor i maj – juni. Kronbladen är håriga på insidan vilket ger blomman ett skirt utseende. Bladen är något köttiga, mörkt gröna och sitter tre och tre på ett liknande sätt som klöverväxter, dessa är dock inte släckt med varandra. Vattenklövern är inhemsk i Sverige och går att hitta i hela landet även i myrar och kärr norrut. Växten har historiskt används mycket som medicinalväxt. De långa, något röda jordstammarna sticker ofta upp i bladmattan tillsammans med de rödaktiga bladstjälkarna, detta ger växten ett annorlunda och något mystiskt utseende. Jordstammarna sticker upp ur vattenytan eftersom växten är dåligt anpassad till syrebrist och inte kan leva helt nedsänkt i vattnet. Ofta kan en något dyig, sunkig doft uppstå kring stora bestånd av vattenklöver. Det täta växtsättet gör att den kan binda lösa dyiga strandpartier och på så sätt minska erosion. Älgar och rådjur gillar att beta av vattenklöverns stjälkar och jordstammar.


Vattenklöverns uppstickande jordstammar ser ut att flyta, men de är fastsatta i bottensubstratet.
Vattenklöver är en mycket lämplig växt i dammar och våtmarksanläggningar. Den är praktisk och vacker att täcka kanter med. Naturligt är vattenklövern en art som har störst utbredning i oligotrofa till semi-eutrofa vatten. När det blir för näringsrikt är arten konkurrenssvag och försvinner ofta till följd av högre vegetation. Vattenklöver kan växa på många olika substrat, allt ifrån lerjordar till sandiga bottnar och torv. Dessutom klarar den kalla klimat vilket kan vara fördelaktigt för våtmarksprojekt högre upp i landetåt

Vattenklövern är en vattenväxt som med sina klöverlika blad kan breda ut sig i mattlika bestånd längst våtmarksområden och åkanter. Den blir ca 10-40 cm hög och blommar med vackra vita blommor i maj – juni. Kronbladen är håriga på insidan vilket ger blomman ett skirt utseende. Bladen är något köttiga, mörkt gröna och sitter tre och tre på ett liknande sätt som klöverväxter, dessa är dock inte släckt med varandra. Vattenklövern är inhemsk i Sverige och går att hitta i hela landet även i myrar och kärr norrut. Växten har historiskt används mycket som medicinalväxt. De långa, något röda jordstammarna sticker ofta upp i bladmattan tillsammans med de rödaktiga bladstjälkarna, detta ger växten ett annorlunda och något mystiskt utseende. Jordstammarna sticker upp ur vattenytan eftersom växten är dåligt anpassad till syrebrist och inte kan leva helt nedsänkt i vattnet. Ofta kan en något dyig, sunkig doft uppstå kring stora bestånd av vattenklöver. Det täta växtsättet gör att den kan binda lösa dyiga strandpartier och på så sätt minska erosion. Älgar och rådjur gillar att beta av vattenklöverns stjälkar och jordstammar.

Vattenklöverns uppstickande jordstammar ser ut att flyta, men de är fastsatta i bottensubstratet.

Vattenklöver är en mycket lämplig växt i dammar och våtmarksanläggningar. Den är praktisk och vacker att täcka kanter med. Naturligt är vattenklövern en art som har störst utbredning i oligotrofa till semi-eutrofa vatten. När det blir för näringsrikt är arten konkurrenssvag och försvinner ofta till följd av högre vegetation. Vattenklöver kan växa på många olika substrat, allt ifrån lerjordar till sandiga bottnar och torv. Dessutom klarar den kalla klimat vilket kan vara fördelaktigt för våtmarksprojekt högre upp i landet

Mercurialis perennis - Skogsbingel

BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog.

Allt på Öland - alltpaoland.se

Skogsbingel är tillhör vårblommorna i lunden. Den börjar blomma lite efter att sipporna börjat blomma och innan löven på träden utvecklats. Den har oansenliga blommor varför den oftast känns igen på sina blad.

Skogsbingel har han- och honblommor på olika plantor. 

Skogsbingel förekommer i södra och mellersta Sverige. Den växer i skuggiga lövskogar på mullrik mark.

Skogsbingel är något giftig. Rötterna innehåller ett blått färgämne som ger dem en svartblå färg vid torkning. Färgen kan utvinnas efter en tid i vatten. Genom kokning kan man erhålla en karmosinröd färg.

Man har ansett den skadlig att äta för boskap. Den kunde ge diarré och ge mjölken en blå färg.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv

Flerårig ört.

Höjd : 25–40 cm. Stjälk upprätt, oförgrenad.

Blomma : Radiärsymmetrisk, mycket liten (2–3 mm), gulgrön, 3-flikig. Kronblad saknas. Han- och honblommor i skilda individer. Hanblommor med många ståndare. Blommor i axlika blomställningar. Honblommor har vanligen sambladig, 3-talig, pistill. Långskaftade honblommor ensamma eller parvisa.

Bladen: Mörkgröna, finhåriga med smalt ovala-äggrunda, naggade bladskivor. Ganska långskaftade blad motsatta.

Frukten : Tvårummig kapsel.

Växtplats : Lundar, särskilt hassel- och gråallundar. Kalkgynnad.

Blomningstid : April–maj.

Skogsbingelssläktet (Mercurialis) omfattar mindre än 10 arter. De saknar mjölksaft vilket skiljer dem från övriga törelväxter.

Skogsbingeln är en giftig och krävande lundväxt. Den klarar sig inte norr om den sk. ekzonen. Skogsbingeln är i första hand vindpollinerad. Den sprider sig också effektivt med hjälp av rotskott.​

Moehringia trinervia - Skogsnarv

BIOTOPER : Barrskog, Löv-/barrblandskog, Lövskog.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv

​1-, ibland 2-, sällan kortlivad flerårig ört.

Höjd :10–20 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk. Vanligen 5 vita helbräddade kronblad (ca. 2 mm). Fem hinnkantade foderblad (ca. 4–5 mm långa) med tre nerver. Tio ståndare. Pistill uppbyggd av 3 hopväxta fruktblad. Märket treeflikigt. Blommor ensamma.

Bladen : Kortskaftade, äggrunda-ovala, 10–15 mm långa med 3 tydliga nerver. Bladen motsatta.

Frukten : Gulaktig, 3–4 mm lång kapsel som öppnar sig i 6 flikar. De svarta fröna har ett litet vitt elaiosom (fettbihang).

Växtplats : Frodiga stensluttningar i friska skogar, lundhällar och bäckkanter. Tillfälligt i gräsmattor.

Blomningstid : (Maj–)juni–juli.

Skogsnarven är en ettårig art med uppstigande eller delvis krypande växtsätt. Den liknar mycket våtarven (Stellaria media). Skogsnarvens små kronblad är emellertid hela medan de är kluvna hos våtarven. Skogsnarvens stam är dessutom jämt hårig medan den är hos våtarven korthårig endast på ena sidan. Den växer i lundskogar på skyddade ställen såsom på stenar eller ibland vid myrbon. Den är relativt lätt att känna igen på att dess blad har tre nerver​

Myosotis ramosissima - Backförgätmigej

EKOLOGI : Förekommer tillsammans med andra låga, spensliga arter i torra, varma, öppna miljöer. Några följearter är vitknavel Scleranthus perennis, bergssyra Rumex acetosella och fårsvingel Festuca ovina.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Vanlig i Grå dyner 2130, Torra hedar 4030, Hällmarkstorräng 8230.

KÄNNETECKEN : De små förgätmigejerna (backförgätmigej Myosotis ramosissima, vårförgätmigej M. stricta och brokförgätmigej M. discolor) är ettåriga, låga, spensliga och 5–20 cm höga. Stjälken är upprätt, spenslig, hårig och oftast rödaktig. Rosettblad saknas eller är kortskaftade, utdraget äggrunda, håriga och 1–4 cm långa. Stjälkbladen är motsatta nedtill och strödda upptill, utdraget äggrunda och håriga på undersidan. Knopparna syns först i en ihoprullad samling och blir sedan upprätta. De är små, äggrunda, spetsiga och håriga med krokhår. Fruktställningen är ett ensidigt knippe med utstående strödda skaft som är kortare–liklånga med fodret, frukten fyrdelad, äggrund och kölad.

De små förgätmigejerna är håriga på stjälken och bladundersidorna, framför allt på mittnerven. De är ettåriga och småväxta, som mest ca 20 cm men oftast mycket mindre än så. Deras kronor är fatlika och 1–2 mm breda.

Backförgätmigej skiljs från övriga små förgätmigejer genom utböjda frukskaft som är liklånga med fodret. Bladen har raka hår på undersidans mittnerv och blommorna är ca 2 mm breda.

FÖRVÄXLINGSRISK : Vårförgätmigej Myosotis stricta – har krokspetsade hår på bladundersidans mittnerv, mindre blommor, ca 1 mm breda, och mycket korta, uppåtriktade fruktskaft.

Brokförgätmigej Myosotis discolor – har initialt gulvita blommor samt utstående fruktskaft som är av halva fodrets längd.

Åkerförgätmigej Myosotis arvensis – är vanligen tvåårig (sällan ettårig), har fruktskaft som är avsevärt längre än fodret, bredare blommor (3-4 mm) och är grågrön.

Övriga förgätmigejer Myosotis spp. – är två- eller fleråriga, mer högväxta och har bredare krona.

Vårarv Cerastium semidecandrum – har motsatta blad längs hela stjälken. Den är grågrön och har glandelhår. Kronan är annorlunda och vit.

Vårveronika Veronica verna – är liten och låg med glesa korta hår. Bladen sitter strödda, de nedre är tandade och de övre mer parflikiga. Krona annorlunda, djupt blå.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och delar av sydligaste Norrlandskusten.

Myosurus minimus - Råttsvans. 

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark, Öppna gräsmarker, Friska gräsmarker

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/296/rattsvans

Råttsvansen är en höstannuell art som har blivit mera ovanlig. Den hittas i anknytning till kultur. Dess vetenskapliga namn betyder just ‘liten mussvans’ och det kommer sig av att dess nötter är samlade i en råttsvansliknande struktur på en blombotten som tillväxer i fruktstadiet. Denna struktur håller sig väl efter att bladen har vissnat ned på hösten och kan vara lika lång som hela resten av blomstjälken. Råttsvansen trivs inte på sura underlag utan kräver neutrala eller kväverika sådana. Arten har förflyttat sig med människans hjälp från den yttre skärgården till olika kulturpåverkade platser i inlandet. Den producerar stora mängder med grobart frö, så på ställen där den fått fotfäste kan den snabbt bli mycket talrik.

Växtform: 1-årig ört.

Höjd: 3–12 cm.

Blomma: Radiärsymmetrisk, 5–8 mm bred. Krona bestående av 5 gulvita eller rödaktiga, rörlika blad. Där kronbladet fäster sig vid blomaxeln sitter en nektarsporre. Fem grönaktiga foderblad. I fruktstadiet förlängs blomaxeln upp till 5 cm. Många fria pistiller och 5 eller flera ståndare.

Bladen: Långskaftade, kala, bildar en basalrosett. Bladskiva knappt bredare än bladskaftet, linjär och helbräddad.

Frukten: Brun, ofta något hårig nöt. Nötterna tätt i råttsvanslik samling på den förlängda blomaxeln.

Växtplats: Torrängar, hällar på gårdar, åkrar, trädor, trädgårdar, vägrenar och fågelklippor i skärgården.

Blomningstid: Maj–juni.

bottom of page