top of page

32 arter

Sagina procumbens - Krypnarv

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Blottad mark, Friska gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Åkermark, Öppna gräsmarker

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/140/krypnarv

Krypnarven är en art vars kronblad ofta är tillbakabildade eller saknas helt. Artnamnet ‘procumbens’ innebär markkrypande. Detta beskriver rätt väl artens växtsätt. Krypnarven bildar ofta vida bestånd av tuvor som en följd av sin vegetativa förökning. De tuvbildande fleråriga skotten utvecklar krypande sidoskott som är rotslående. Dess ursprungliga växtplatser antas ha varit fuktiga partier på berg, strandklippor och sjöars sandstränder. Krypnarven kan variera rätt mycket i sitt utseende. Förutom att kronbladen ibland saknas varierar också foderbladens antal.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 3–8 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, liten med en diameter på ca 2 mm. Grönt 4–5-bladigt foder. Krona vit eller rödaktig, saknas ofta eller är svagt utvecklad. Pistillen sambladig med 4–5 stift. Fyra ibland fem ståndare.

Bladen : Oskaftade, vid basen sammanväxta. Bladskiva trådlik, kal och med kort tornspets. Bladen motsatta.

Frukt :Nästan rund, gulgrå kapsel som öppnas med 4 tänder.

Växtplats : Vägkanter, odlingsmarkernas diken och renar, gårdar, gator och stränder.

Blomningstid : Juni–september.

Salsola kali - Sodaört
BIOTOPER : Havsstrand.
Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Soda%C3%B6rt
Sodaört (Salsola kali) är en art i familjen amarantväxter som förekommer i Europa. Örten är ettårig och blir mellan 10 och 40 centimeter hög. Det svenska namnet "sodaört" kommer sig av bruket förr i tiden att framställa soda (natriumkarbonat) av örten.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1493/sodaort

Sodaörterna är inte på samma sätt som glasörterna (Salicornia spp.) eller saltörterna (Suaeda spp.) saltkrävande eller salttåliga arter (halofyter), utan de växer på dynstränder litet högre upp på stranden i sand eller på tångvallar. De är därmed pionjärarter i dynerna och binder sanden.

Släktnamnet Salsola innebär salt och kali hänvisar till att artens aska är sodarik. Man har faktiskt utnyttjat arten till att framställa soda i Frankrike och Spanien.

Växtform : 1-årig ört.

Höjd : 5–30 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, liten. Vitt eller hinnaktigt hylle bestående av 5 blad vilka i fruktstadiet är ca 4 mm långa. Hyllebladens breda mittnerv fortsätter som en tornspets.

Bladen : Bladskiva köttig, kal eller hårig, över 1 mm bred, ca 20 mm lång, linjär–trådlik, från basen uppåt rännformig och med en vass tornspets. Lägre blad strödda, övre motsatta, alla oskaftade.

Frukten : Brun, skållik nöt med ett frö. Hylleblad, med breda längsgående utskott, omsluter frukten.

Växtplats : Sandiga havsstränder och tångvallar.

Blomningstid : Juli–augusti.

​

Sanicula europaea - Sårläka
BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog.

Skydda Skogen - https://skyddaskogen.se/skydda-skogenskalender-med-skogslevande-arter-23-sarlaka/

Sårläka (Sanicula europaea) är en signalart, dvs den indikerar höga naturvärden och är knuten till flera skyddsvärda biotoper som lövlundar och kalkbarrskogar, skriver Nitare i Skyddsvärd Skog (2019). Sårläkan har mörkgröna, läderartade blad som är vintergröna vilket gör att man kan hitta den även på vinterhalvåret om det inte är snö. Den är lätt att känna igen. Där sårläkan växer finns oftast en rik mångfald av flera andra skyddsvärda arter.

Sårläkan trivs på mullrik mark i fuktiga och skuggiga till halvskuggiga lövskogar och lundar. Man kan även hitta den i örtrika kalkbarrskogar. Den finns i södra och mellersta Sverige men är ovanlig norr om Gästrikland.

Sårläka kan bli upptill 50 cm hög när den blommar under högsommaren. Den har små vita gyttriga blomsamlingar som sitter i en gles flock överst på ett bladlöst skaft. Enligt boken Skyddsvärd Skog så är många växtplatser där den finns ”troligen mycket gamla och relikta bestånd”. Nyetablering från frö sker bara vid sällsynta tillfällen. Sårläka indikerar därför platser med ”långvarig ekologisk kontinuitet och beskuggning”. Växten har används som medicin bland annat i olika beredningar mot lungblödningar och magsmärta.

​NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1378/sarlaka

Sårläkan är en kal, flerårig art med lång blomstjälk
​Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 20–50 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 2–3 mm bred. Fem rödaktiga eller vita, fria kronblad. Kronbladens spets inåtböjd. Fem foderblad. Fem ståndare. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad. Blomställningen en sammansatt flock. Småflockar korglika, i mitten 2–3 honblommor omgivna av 10–20 hanblommor. Den sammansatta flocken och småflockarna försedda med svepe.

Bladen : Lågblad långskaftade. Vanligen ett oskaftat mellanblad. Bladskivor 5-flikiga, flikarna sågade, ibland ytterligare flikade. Slidlik bladbas. Bladen strödda.

Frukten : Klyvfrukt, två delfrukter. Frukten (5 mm lång) krokborstig.

Växtplats : Lundar, friska moskogar.

Blomningstid : Juni–Juli.

Saponaria officinalis - Såpnejlika

BIOTOPER : Buskmark, Mänskligt störd/skapad mark, Friska gräsmarker, Öppna gräsmarker

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1109/sapnejlika

Såpnejlikan är en flerårig upprätt växande art. Den har en jordstam som växer nära markytan från vilken den skjuter skott. Arten sprider sig lätt från sin ursprungliga växtplats till omgivningen med hjälp av sin jordstam.

Såpnejlikan spreds under nyttans tidevarv. Under denna tid utvann man tvättmedel och mediciner mot främst hosta och leverbesvär av den. Nuförtiden odlas såpnejlikan som prydnadsväxt. Man kan påträffa den som odlingsrest på gamla gårdar och som rymling på vägrenar och avstjälpningsplatser. Såpnejlikan är giftig.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 30–90 cm. Stjälk upprätt, stadig, vanligen kal.

Blomma : Radiärsymmetrisk, väldoftande, ca. 3 cm bred. 5 rosa eller vita kronblad, hos fyllda blommor fler. 5 hopväxta foderblad. Cylindriskt foder. Vanligen 10 ståndare. Pistill med 2 stift. Blomställningen ett tätt tvåsidigt knippe.

Bladen : Ovala-ovalt äggrunda. Lägre blad kortskaftade, övre oskaftade. Bladen motsatta.

Frukt : Kapsel som öppnar sig med 4 tänder.

Växtplats : Prydnadsväxt, odlad och förvildad.

Blomningstid : Juli–september.

WIKIPEDIA : https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5pnejlika

Såpnejlika (Saponaria officinalis) är en växtart i Såpnejliksläktet, familjen nejlikväxter och förekommer i större delen av Europa. Krossade blad och rötter av såpnejlikan har traditionellt använts som tvättmedel, och det går också att göra schampo av örten. Konservatorer använder fortfarande såpa gjord på växten för att rengöra känsliga textilier.

Växten är en beståndsbildande flerårig ört, till 70 cm hög. Jordstammen är krypande och välförgrenad, samt bildar talrika utlöpare. Stjälken är mer eller mindre upprätt, vanligen ogrenad, kal eller något hårig. Bladen är sammanväxta vid basen, motsatta, brett lansettlika till äggrunda, med tre nästan parallella nerver. Blommorna kommer i toppställda knippen och är rosa eller vita blommor. Fodret är rörformigt och blekgrönt. Ståndarna är tio och stiften två. Frukten är en enrummig kapsel som öppnar sig med fyra tänder.

Blomningstiden sträcker sig i Sverige från juli till september.

Hoffberg (1792) skriver att den ”Renar bloden, mycket tjenlig i Gicht och Gulsot. Decokten af sönderskurna roten loddrar sig som såpa, renar kläder, borttager flottfläckar och kan brukas til twätt”.

Saxifraga granulata - Mandelblomma

EKOLOGI : Mandelblomma växer i torra–friska, öppna miljöer som klipphällar och hävdade gräsmarker. Den tål en viss näringspåverkan och kan breda ut sig på före detta vallodlingar och småskalig åkermark. Några följearter är knölsmörblomma Ranunculus bulbosus, styvmorsviol Viola tricolor, knippfryle Luzula campestris och nagelört Draba verna.

Gynnas av hävd, störning och viss näringspåverkan. Missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270. Vanlig även i Basiska berghällar 6110, Hällmarkstorräng 8230. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Mandelblomma är en flerårig, spenslig ört som blir 5–35 cm hög. Stjälken är upprätt, mer eller mindre rödanlupen och hårig av både glandelhår och mjuka hår. Rosettbladen är långskaftade, njurformade, naggade, håriga och vintergröna. Stjälkbladen är fåtaliga. De nedre stjälkbladen är lika rosettbladen medan de övre är smalare. Knopparna är små och sitter i en tät samling på skaft som förlängs under mognaden. Fruktställningen består av äggrunda kapslar i gles klase i stjälkens topp

Mandelblommans bladrosetter utvecklas redan på hösten från groddknoppar vid basen. Den tidiga bladrosetten med de speciella njurformade bladen är även utanför blomningstid bra kännetecken.

FÖRVÄXLINGSRISK : Liten blåklocka Campanula rotundifolia – har rundade, kala och trubbtandade rosettblad med tydliga nerver som är mindre, omkring centimeterstora.

Små nävor Geranium spp. – har håriga blad som är rundade och består av 5–9 flikar. Har annorlunda krona och näbblik frukt.

FÖREKOMST : Vanlig i större delen av Götaland och Svealand, ovanligare längs södra Norrlandskusten och i delar av Jämtland.

Saxifraga tridactylites - Grusbräcka

BIOTOPER : Blottad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Grusbr%C3%A4cka

Grusbräcka är en växtart i familjen stenbräckeväxter. Saxifraga tridactylites blommar på våren och försommaren och kan bli omkring en halv till en decimeter hög. 

Allt på Öland - https://alltpaoland.se/vaxter/ovriga-vaxter/grusbracka/

Förekomst: Allmän

Grusbräckan är vanlig på soliga, varma kalhällar med tunna, lösa avlagringar. Den är kulturgynnad och växer på hårt betade, trampade, magra betesmarker, åkrar, vägkanter och mossbeväxta stenmurar. Även på soliga sandmarker kan den vara vanlig.

Den är lågvuxen (5-10 cm) och lätt att känna igen genom sin röda grenar och stam.

Den blommar redan i maj. Därefter torkar plantan bort så att man inte ser så mycket av den. Fröna gror på hösten och växten övervintrar som en liten rosett. 

Grusbräckans huvudutbredning ligger i medelhavsområdet. I Sverige är den vanligast på Öland och Gotland. Den förekommer i Skåne samt upp till Gästrikland i odlingsbygder.

Släktnamnet Saxifraga kommer av latinets saxum (sten) och frangere (bryta, bräcka). Namnet syftar på att extrakt av bräckor ansågs kunna bota njursten.

Artnamnet tridactylites kommer av latinets tri- (tre) och grekiskans daktylos (finger), namnet betyder trefingrad och syftar på bladformen.

Scleranthus annuus - Grönknavel
BIOTOPER : Blottad mark, Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/955/gronknavel

Grönknaveln är en oansenlig växt som saknar kronblad. Trots sitt artnamn annuus, alltså ettårig, kan den övervintra som ung planta under snön. Arten varierar en hel del i sitt utseende och det förekommer också en hel rad av former som är genetiskt olika. Den är i första hand självpollinerande (autogam).

Underarten tuvknavel (ssp. polycarpos) har ett tätare växtsätt med kortare ledstycken och korta blad och den har inte blommor i bladväcken liksom ssp. annuus.

Växtform : 1- eller 2-årig ört.

Höjd : 5–20 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, diameter ca 3–5 mm. Foder grönt, 5-flikigt och sambladigt. Krona saknas. Vanligen 10 ståndare. Pistill sambladig med 2 stift.

Bladen : Oskaftade, vid basen sammanväxta och håriga. Bladskiva barrlik och ofta krökt. Bladen motsatta.

Frukten : Nöt som växt samman med fodret.

Växtplats : Vägkanter, odlingsmarker, hällmarker, torrängar, sandmarker och gator.

Blomningstid : Juni–september.

Scleranthus perennis - Vitknavel

EKOLOGI : Vitknavel förekommer i mycket glesa växttäcken i torra, varma miljöer. Några följearter är fårsvingel Festuca ovina, bergssyra Rumex acetosella samt små förgätmigejer såsom backförgätmigej Myosotis ramosissima, vårförgätmigej Myosotis stricta och brokförgätmigej Myosotis discolor.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Hällmarkstorräng 8230. Vanlig även i Rissandhedar 2320, Grässandhedar 2330. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

BIOTOPER : Blottad mark, Mänskligt störd/skapad mark.

KÄNNETECKEN :  Vitknavel är en tuvad, lågvuxen och flerårig ört som blir 5–15 cm hög. Stjälken är krypande och ofta violett med uppstigande blomstjälkar. Den har ingen bladrosett. Stjälkbladen sitter i knippen om 2–4. De är nästan 0,5–1 cm långa, linjära, barrlika och hopväxta vid basen. Knopparna är små och grönvitrandiga av fodrets breda vita hinnkant. Foderflikarna är trubbiga. Fruktställningen består av täta samlingar. Frukten är en nöt som faller av med fodret.

Vitknavelns växtmiljö är torr och mager där de låga, glest tuvade grågröna plantorna ofta lyser av de trubbiga foderflikarnas breda vita hinnkanter. Närstående arter finns och hybrider dem emellan.

FÖRVÄXLINGSRISK : Grönknavel Scleranthus annuus, rödnarvar Spergularia, spärglar Spergula

Grönknavel Scleranthus annuus – är ettårig (men unga exemplar övervintrar ibland) och mer rent grön. Foderflikarna är spetsiga och har tunnare hinnkanter vilket ger hela växten ett grönare intryck.

Rödnarvar Spergularia spp. – har motsatta, mer rent gröna blad med parvis hopväxta stipler. Blommorna är ljusröda–vitaktiga och sitter enstaka eller få tillsammans på korta skaft.

Spärglar Spergula spp. – växer uppstigande–upprätt. De har längre blad som sitter skenbart kransställda. Blommorna är annorlunda och sitter enstaka i ett tvåsidigt knippe.

FÖREKOMST : Ganska vanlig i Götaland och södra Svealand. Sällsynt längs södra Norrlandskusten.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1976/vitknavel

Vitknavel har ett utbredningsområde där Finland ligger på den norra gränsen.  Vitknavel växer på områden som påverkats av människan, som ballastkullar, vägrenar, stigar, gräsplaner och hällmarksängar. Den klarar sig inte särskilt väl i konkurrensen med större växter, men på torra och öppna platser klarar den sig tack vare den djupa, kraftiga roten. Under torra somrar kan den försvinna, för att sedan dyka upp igen då fröna gror under mer gynnsamma omständigheter. I och med att gamla betesmarker vuxit igen och stadsmiljön putsats upp genom asfaltering och plantering av gräsmattor har artens livsrum blivit mindre.

I växtvärlden tyder oansenliga blommor på att en växt är självpollinerande. För oss människor ser vitknavels blommor inte särskilt speciella ut, då de saknar kronblad. Arten pollineras ändå av insekter: i första hand är det myrorna som sprider dess pollen och senare på sommaren även dess frön.

Vitknavel kan förväxlas med den mycket vanligare grönknavel (S. annuus). Denna är ettårig och trivs bättre på bearbetad mark än den fleråriga vitknaveln. Som namnet antyder är grönknavel klargrön medan vitknavel är mer gråblåskiftande. Båda har oansenliga blommor, men hos vitknavel är fodrets flikar trubbiga och de har en bred, vit hinnkant. Grönknavels foder i sin tur har spetsiga och smalt hinnkantade flikar.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 5-15 cm. Stjälken upprätt-uppåtstigande, ofta blåröd.

Blomma : Krona saknas. Fodret radiärsymmetriskt, grönt, 3,5-4,5 mm brett, sambladigt, 5-flikigt, flikarna trubbiga, brett hinnkantade. Vanl. 10 ståndare. Pistillen sambladig, 2 stift, 2 märken. Blommorna i täta knippen i stjälkarnas topp. Stödbladen sträcker sig vanligtvis inte ovanför delblomställningarna.

Bladen : Motsatta, utan skaft, parvis sambladiga vid basen, ofta böjda åt ett håll. Bladskivan nållik, helbräddad, hårig vid basen, gråskiftande blågrön.

Frukten : 3-4 mm lång nöt, fastvuxen i fodret. Fodrets flikar upprätta-inåtböjda. 

Växtplats :Vägrenar, stigar, fält, ballastkullar, sandstränder, hällmarksängar.

Blomningstid : Juni-september.

Scorzonera humilis - Svinrot (NT)

EKOLOGI : Svinrot växer främst i friska (även torra och fuktiga), näringsfattiga gräsmarker, hedar och vägkanter men även i gles skog. Arten är huvudsakligen självsteril och är känslig för inavel (Colling m.fl. 2004). Två fröbanksstudier antyder att svinrot inte bildar någon fröbank (Kleyer m.fl. 2008). Några följearter är sommarfibbla Leontodon hispidus, prästkrage Leucanthemum vulgare och darrgräs Briza media.

Gynnas av hävd och småskalig störning. Missgynnas av intensivt bete.

Typisk art i Silikatgräsmarker 6270, Fuktängar 6410 (inkl. undertyp Kalkfuktängar 6411), Slåtterängar i låglandet 6510, Lövängar 6530. Vanlig även i Stagg-gräsmarker 6230, Trädklädd betesmark 9070. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Svinrot är en upp till 50 cm hög korgblommig ört med kraftig rot. Basalbladen är grovt bågnerviga, lansettlika, 5–6 cm breda och helbräddade. Stjälken är vanligen ogrenad med ett fåtal strödda, mycket smala stjälkblad, och den är glest spindelvävshårig upptill eller närmast kal. Blomkorgarna har enbart tunglika strålblommor vilka är ljusgula. Svinrot är en långlivad perenn som ofta bildar större bestånd. Den blommar i maj–juni. I blom kan svinrot knappast förväxlas med någon annan art.

FÖRVÄXLINGSRISK : 

Slåttergubbe Arnica montana – har finludna, bredare blad utan mjölksaft. Stjälkbladen sitter korsvis motsatta. Stjälken är körtelhårig.

Ängshaverrot Tragopogon pratensis – är mer blågrön, kal och har smalare, vågiga och nästan gräslika blad. Har många stjälkomfattande blad.

Svartkämpar Plantago lanceolata – har liknande blad men växer i tydliga, ofta kraftiga tuvor. Bladundersidan har utstickande nerver. Saknar mjölksaft och spindelvävshår.

FÖREKOMST : 

Svinrot förekommer ganska allmänt i rätt miljöer i södra Sverige, norrut ungefär till den biologiska norrlandsgränsen, d.v.s. till södra Värmland, Dalarna och Gästrikland.

I övriga Norden är arten ganska vanlig i stora delar av Danmark men sällsynt i sydligaste Norge och Finland. Den är rödlistad som Nära hotad (NT) i både Norge och Finland (Henriksen & Hilmo 2015, Hyvärinen m.fl. 2019). Utbredningen omfattar i övrigt de tempererade delarna av Centraleuropa till Baltikum och västra Ryssland. Västerut förekommer arten mycket sällsynt i England där den rödlistad som Sårbar (VU; Stroh m.fl. 2014), medan den saknas i sydostligaste Europa (Hultén & Fries 1986).

HOT : Svinrot missgynnas av upphörande hävd med påföljande igenväxning, uppodling av naturliga fodermarker samt av gödsling.

ÖVRIGT : Svinrot är en viktig värdväxt för åtminstone fem insektsarter, av vilka två är rödlistade (2020), samt en sotsvamp (svinrotssot Microbotryum scorzonerae; Colling & Matthies 2004, Artfakta 2021).

Securigera varia - Rosenkronill
BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.
Risk för invasivitet, Hög risk, (HI) 3A,3D

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Rosenkronill
Rosenkronill är en art i familjen ärtväxter. Den kommer ursprungligen från centrala och södra Europa och har inplanterats i USA och Kanada för att hejda jorderosion. Där har den på många ställen blivit ett problem som invasiv art. Rosenkronill är en flerårig ört. Blommorna är ljusrosa och sitter i flockar. 

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1885/rosenkronill
​Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 40–120 cm. Stjälken liggande-uppåtstigande, upprätta grenar, kal.

Blomma : Kronan zygomorf, rödskiftande, 10-15 mm lång, fjärillik (5 kronblad, varav överst ett segel, vingar på sidorna och nedtill en köl formad av 2 kronblad). Seglet ljusrött med mörka nerver, vingarna och kölen vita, kölens spets mörkt blåröd. Fodret 5-flikigt. 10 ståndare. Pistillen uppbyggd av 1 fruktblad, 1 märke. Blomställningen en klotformad flock bestående av 5-20 blommor, långt skaft, sitter i bladvecken.

Blad : Strödda, med kort skaft och stipler. Bladskivan parbladig med 5-10 bladpar och uddblad. Småbladen ovala, helbräddade.

Frukt : 3–5 cm lång, utstående, 4-kantig balja, öppnas inte men bryts vid lederna, inte åtsnörd.

Växtplats : Soliga ängar, vägrenar, soptippar, trädgårdar.

Blomning : Juli-augusti.

Rosenkronillens biologi i fråga om pollinering är speciell: Ståndarknapparna öppnas tidigt och allt pollen samlas i kölens spets, varifrån det inte kan rinna tillbaka på grund av ståndarsträngarna som blir tjockare. När en stor insekt landar på blommans köl och vingar böjs de bakåt, men ståndartratten håller emot och trycker pollensamlingen uppåt, som tandkräm ur en tub, mot insektens bakkropp. När insekten sedan kommer till en lite äldre blomma vars pistill hunnit bli längre berör den av pollen klibbiga bakkroppen pistillens spets, märket.

Sedum acre - Gul fetknopp

BIOTOPER : Blottad mark, Mänskligt störd/skapad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Gul_fetknopp

Gul fetknopp, Sedum acre, är en flerårig ört som växer mycket tätt, nästan som en kudde. Stänglarna är starkt förgrenade, nedliggande och rotslående. Men den växer uppåt i spetsarna. Stänglarna kan bli upp till 50 centimeter långa och den når en höjd av högst tolv centimeter. 

Bladen är suckulenta, det vill säga de har vattenfyllda celler, som gör dem tjocka och rundade. Bladen sitter strödda, delvis liggande ovanpå varandra, på stammen och är äggformade, med mycket rundad spets. De blir rödbruna på sensommaren.

Blommorna är stjärnformade och vanligtvis gula. På Stora alvaret på Öland förekommer även en form med röda blommor. Blommorna sitter i täta blomställningar med tre till sex blommor i skottets spets. Frukterna är stjärnformade kapslar med många frön, som har hög grobarhet. Rotnätet är ganska tunt och ytligt.

Blad och stänglar har en skarp och bitter smak, som kommer av giftiga alkaloider.

Gul fetknopp växer på torra solvarma platser, till exempel sandmarker, hedar och stenhällar.

Allt på Öland - https://alltpaoland.se/vaxter/ovriga-vaxter/gul-fetknopp/

Gul fetknopp växer på hällmarker och grusalvar. Den är till skillnad från vit fetknopp inte kalkbunden. Den bildar kuddar av tätt sittande blommor i juni-juli. Utbredningen omfattar hela Europa utom de nordlgaste delarna.

Gul fetknopp användes i äldre tid som ett medel mot skörbjugg och frossa, samt till att läka sår.

Artnamnet acre kommer av latinets acris (bitter) och syftar på växtens beska smak. Den är även kallad bitterknopp och munkpeppar genom sin bittra smak. Släktnamnet Sedum användes redan av romaren Plinius. Ordet kan vara bildat av latinets sedere (mildra) och syfta på vissa arters användning som läkeörter.

Sedum hispanicum - Blek fetknopp

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad 

NOTERING : Risk för invasivitet 2018

Inte mycket info om denna invasiva art.  Nedanstående text är översatt google translate från engelska

WIKIPEDIA : https://en.wikipedia.org/wiki/Sedum_hispanicum

Sedum hispanicum, den Spanska fetknoppen är en växtart i familjen Crassulaceae.

 Beskrivning : Sedum hispanicum är ettårig, 5–15 cm hög. Dess stjälkar grenar. Dess linjära blad är omväxlande, 7–10 mm långa och rundade. Dess blommor är vanligtvis sexdelade, ibland 7–9-delade, arrangerade i ensidigakluster. Dess foderblad är ovala-akuta. Dess vita kronblad har en lila mittnärv och är 5–7 mm långa, lansettlika och spetsiga. Dess karpeller (bladlikt organ som finns mitt i blomman hos gömfröiga växter och som bär fröämnena). Det bildar den färdiga fruktväggen) är stjärnformade. Den blommar mars till juni.

 

Utbredning och livsmiljö : Sedum hispanicum härstammar från syd-centrala och sydöstra Europa till Iran och den arabiska halvön. Trots dess specifika epitet hispanicum hör den inte hemma i Spanien. Den trivs i lös stenig jord med god dränering.

Sempervivum tectorum - Taklök

BIOTOPER : Blottad mark, Mänskligt störd/skapad mark.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Takl%C3%B6k

Taklök är art i familjen fetbladsväxter från centrala Europa till Balkan. Som odlad är taklök lättskött, tål torka och passar bra i stenpartier. Det finns olika sorter som ser ut som små bollar, kottar eller kronärtskockor.

Etymologin är förvirrande.

Under medeltiden fanns en växt på latin kallad Barba Jovis (Himmelens gud Jupiters skägg). Överfört på Tor, åskans gud i nordisk mytologi har detta blivit Tore-skägg, vilket i folkmun i Närke och södra Dalarna använts för taklök, Sempervirum tectorum. Numera återfinns kopplingen till Jupiters skägg genom ett annat släkte av taklökar Jovibarba sp. , på svenska Hammarbytaklökssläktet.

Carl von Linné har dock med Jupiters skägg avsett Anthyllis Barba Jovis, en ärtväxt.

Den tyska motsvarigheten Jupters-Bart avser också Anthyllis Barba Jovis liksom namnet Jupiter's Beard på brittisk engelska.

På amerikansk engelska har man med Jupiter's Beard avsett Centranthus ruber.

Användning : Taklöken har sedan medeltiden med människans hjälp spritts över Europa. I Sverige finns den dokumenterad första gången 1662 och fanns då både i Varberg och på Gotland. Numera förekommer den förvildad i närheten av gamla torpplatser.

I svensk folktro trodde man att taklöken skänkte huset lycka och gav skydd mot vådeld. Inom svensk folkmedicin användes taklöken som medel mot vårtor och liktornar.

Senecio vulgaris - Korsört

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/326/korsort

Den ettåriga korsörten är en oansenlig, giftig asterväxt. Holkfjällen som skyddar dess korgblomställning är smalt elliptiska, hinnkantade, vanligen kala och i spetsen ofta svarta. De yttersta 8–10 fjällen är mycket korta, trekantiga och tydligt svarta i spetsen.

Korsörtens storlek kan variera stort beroende på jordmånens kvalitet. Den etablerar sig gärna på ljusa ställen med öppet växttäcke ss. trädgårdar, gårdsplaner och nära ny bosättning där marken bearbetats.

Växtform : 1-årig ört.

Höjd : 20–40 cm. Stjälk vanligen kal, kantig och ofta nedtill rödaktig.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 4–5 mm bred korgblomställning, vanligen med endast tvåkönade diskblommor. Krona gul, rörformig, 5-flikig. Foder ombildat till hårpensel. Ibland även gula, enkönade kantblommor. Fem ståndare. Ståndarknappar sammanväxta till ett rör runt stiftet. Pistill uppbyggd av sammanväxta fruktblad, 2-talig med ett stift och två märken.

Bladen : Övre mellanblad stjälkomfattande, lägre kortskaftade. Bladskiva tjock, vanligen glänsande, glest hårig eller kal, djupt parflikig med grovtandade flikar. Bladen strödda.

Frukt : Mörkbrun, 1,5–2 mm lång, cylindrisk nöt som är hårig längs fårorna. Hårpensel som lätt lossnar.

Växtplats : Odlingsmarker, trädgårdar, ruderatmarker, vägkanter, gårdsplaner.

Blomningstid : Juni–oktober.

Wikipedia : https://sv.wikipedia.org/wiki/Kors%C3%B6rt

Korsört (Senecio vulgaris) är en art i familjen korgblommiga växter och ett mycket vanligt ogräs.

Som ogräs är den ganska harmlös eftersom den är liten och har svag, ettårig rot. Liksom andra ettåriga örter producerar den stora mängder frön med hög grobarhet. Därför kan det bli ganska mycket av den. Den är ovanligt härdig mot kyla och har lång blomningstid. Det är vanligt att den blommar så långt fram som i november och vid varmt väder blommar den hela vintern. Till och med de plantor som gror på hösten hinner med att blomma och få en del frukter mogna. Höstgroddplantorna övervintrar. Hos denna art är alla korgens blomkronor rörformiga.

​

Den överblommade och tömda korgen åskådliggör mycket tydligt det beroendeförhållande som blomkorgens holkfjäll har till sina blommor och frukter. De inre, egentliga holkfjällen är nämligen både under knoppstadiet, blomningen och fruktutvecklingen hårt slutna, så att holken vid mynningen är smalare än vid basen eller av kägellik form. Men när frukterna är mogna, och deras svävapparat är fullt utvecklad, riktar sig holkfjällen allt mer utåt och blir till slut nedåtriktade för att inte vara i vägen för spridningen av de frukter som de tidigare omslutit och skyddat.

Silene dioica - Rödblära

BIOTOPER : Buskmark, Friska gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Blottad mark, Lövskog, Sötvattensstrand.

Svenska Botaniska Föreningen - https://svenskbotanik.se/rodblara/

Rödblära finns i nästan hela landet och är vanlig på många håll, men förekommer sällsynt på Öland och Gotland. Den blommar från maj till augusti med rödrosa blommor som sitter i greniga knippen. Rödblära. Blommorna är enkönade, han- och honblommor sitter på olika plantor och arten är således tvåbyggare (dioik). Kronbladen är röda eller sällan rosa eller vita, djupt tvåkluvna i spetsen. Arten lever i fuktiga lundar, kärrkanter, stränder och fjällängar.  

Artnamnet dioica betyder tvåbyggare och syftar på att arten har skilda han- och honplantor. 

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/150/rodblara

Rödbläran eller skogslysten är en växt med enkönade blommor där vissa individ fungerar helt hanligt och andra honligt. Därav namnet dioica, tvåbyggare. Före blomningen lever den ett antal år som en bladrosett med smala långskaftade tunglika blad.

Rödblärans ursprungliga växtplatser är havssträndernas klibbalskärr och liknande platser. Den har dock spritt sig till många andra växtplatser och man kan numera hitta den t.o.m. på kalfjällets lägre delar. Mänsklig påverkan har haft stor betydelse för skoglystens spridning. Den har spritt sig långa vägar speciellt med höfrö.

Rödbläran är en mycket mångformig art och man kan påträffa vitblommiga individ samt individ utan hårighet. Den kan korsa sig med vitbläran (S. latifolia).

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 20–60 cm.

Blomma : Krona röd, radiärsymmetrisk, vid basen något sambladig, 5-flikig. Kronbladens spetsar djupt kluvna. Foder vanligen 5-flikigt, mjuk- och glandelhårigt. Skilda han och honväxter (tvåbyggare). Honblommornas foder vid basen uppsvällt och med ca 20 nerver. Hanblommornas foder smalt och med ca 10 nerver. Pistill sambladig och med 5 stift. Tio ståndare.

Bladen : Lågblad skaftade, högblad oskaftade. Bladskiva äggrunt oval – omvänt äggrund, mjukhårig och med spetsig spets. Bladen motsatta.

Frukten : Rund, gyllenbrun kapsel som öppnas med 10 tänder.

Växtplats : Alskogar vid havsstränder och bäckar, gårdar, renar och ruderatmarker.

Blomningstid : (Maj-)Juni-augusti.

Silene latifolia  - Vitblära

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Torra gräsmarker, Åkermark

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1119/vitblara

Vitblära (Silene latifolia), även kallad åkerlyst. Dess övervintring hänger på groningstiden hos dess frön. Om den inte hunnit blomma under en viss växtsäsong övervintrar den som en bladrosett och blommar under året därpå. En utblommad växt producerar små bladrosetter vid de lägsta bladvecken som fungerar som övervintringsorgan. Vitbläran är alltså ett-, två-eller flerårig, men alltid kortlivad. Den är en typisk ”nattfjärilsart” vars nektarproduktion och doft ökar till förnatten.

Vitbläran kan ibland korsa sig med rödbläran (S. dioica) om de råkar finnas bredvid varandra. De har normalt olika habitatkrav och olika pollinatörer så korsningarna uppkommer närmast i starkt människopåverkade områden.

Vetenskaplig synonym : Silene latifolia ssp. alba

Växtform : En-, två- eller kortlivad flerårig ört.

Höjd : 30–60 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk. Vit krona med 5 blad vilka är djupt kluvna och ca 3 cm långa. I kronans svalg en flikig bikrona. Foder 5-flikigt och uppblåst. Fodrets rör ca 2 cm. Skilda hon- och hanväxter (tvåbyggare). Pistill sambladig med 5 stift. 10 ståndare.

Bladen : Mellanblad motsatta. Bladskivor äggrunda-smalt elliptiska, spetsiga och håriga. Lägre blad skaftade, övre oskaftade.

Frukt : Oval, gulbrun kapsel.

Växtplats : Åker- och vägrenar, torra ängssluttningar, husväggar, hamnar och ruderatmarker.

Blomningstid : Juni–augusti.

Silene nutans - Backglim

BIOTOPER : Blottad mark, Torra gräsmarker, Öppna gräsmarker.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Backglim

Backglim är en flerårig ört i familjen nejlikväxter som kan bli upp till femtio centimeter hög. Den växer i tuvor. Backglim växer på ängsbackar och blommar under högsommaren och återfinns i södra och mellersta Sverige.

Blomdelarnas utvecklingsgång är delad i tre stadier, då blomningen börjar med de 5 yttre ståndarna, och först sedan de vissnat, blommar ståndarna i den inre kretsen. Därefter är det till slut märkenas tur att växa ut till full blomning. Blommornas hängande ställning och rakt utstående ståndare och märken utgör en avpassning för sådana insekter, som genom oavbruten vibration med vingarna står i svävande ställning framför blomman under sitt honungssugande, i främsta rummet således en mängd nattfjärilar, som ej slår ned på blomman, utan under full flykt för en längre eller kortare stund sticker in sitt sugrör i blommans inre och därvid rör vid de långt utskjutande ståndarknapparna eller märkena. En del av dessa fjärilar svärmar i fullt dagsljus, men flertalet under högsommarens halvdunkla förnätter. De ljusa färgerna på blommorna och de vita kronbladen är då lätta att se.

Backglimmets blommor är uteslutande anpassade för nattaktiva insekter. Kronbladen har nämligen mycket långa och smala flikar, som under dagen är inrullade, men som framåt kvällen rätar ut sig och genom sin ställning visar sin bländvita översida, och utsänder en stark och mycket behaglig nejlikdoft. Blomman hör därför till de nyktigama växterna som väljer skymningen och natten för pollineringen, något som bland detta släktes många arter är ganska allmänt.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/956/backglim

Backglimmen är en förgrenad flerårig växt. Den har en hårig stam och förekommer på torra backar och sandmark. Dess blommor doftar på natten och lockar nattflygande fjärilar. Blommorna sitter i ensidiga, nickande blomställningar. Sådana bladrosetter som inte blommar kan förväxlas med tjärblomstrets (Viscaria vulgaris) dito. Backglimmets blad är emellertid grönare och mjukare än tjärblomstrets.

Backglimmen är naturligt förekommande på åsar och klippbranter. De flesta av dess växtplatser är dock sådana som människan skapat, ofta redan under förhistorisk tid, såsom byängar och järnåldersgravar osv.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 20–40 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk. Fem vita, djupt kluvna kronblad. Fem hopvuxna foderblad. Tio ståndare. Pistill uppbyggd av 3 hopvuxna fruktblad. Blomställningen en ensidig klase med hängande, nattetid doftande blommor.

Bladen : Lågblad omvänt äggrunda-smalt elliptiska, mellanblad linjärt elliptiska. Bladen motsatta.

Frukten : Gulaktig kapsel.

Växtplats : Torra backar, klippbranter, torrängar på åsar och i byar, ängssluttningar, busksnår.

Blomningstid : Juni–juli.

Silene vulgaris - Smällglim
BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker, Torra gräsmarker.
https://www.picturethisai.com/sv/care/Silene_vulgaris.html
Ett intressant faktum är att smällglim kommer som både enkönade och tvåkönade växter, det vill säga att den kan ha två kön på en och samma gång som självbefruktar sig. De som är enkönade har sin nektar så djupt in att bara bin, humlor och fjärilar kan komma åt den. Smällglim växer vilt i nästan hela Sverige och kan ses på torra och ljusa platser.

Sium latifolium - Vattenmärke

BIOTOPER : Småvatten, Sötvattensstrand, Vattendrag.

Statens veterinärmedicinska anstalt - https://www.sva.se/amnesomraden/giftiga-vaxter-a-o/vattenmarke/

Vattenmärke påminner om sprängört och de båda växer ofta tillsammans. Kan orsaka plötsliga, snabba dödsfall hos nötkreatur.

Utseende

Vattenmärke är en flerårig ört som kan bli 150 cm hög. Rotstammen är kort och upprätt med flera leder. Bladen är strödda med skaft, parbladiga och har mycket fina flikar. Småbladen är ovala och sågade. Undervattensblad upprepat finflikiga. Blommorna är vita och mindre än 5 mm. och samlas i toppställda flockar. Vanligtvis finns det 20-30 sidoflockar. Vattenmärke blommar i juli-augusti. Frukten är brett spolformig till oval, tvådelad med åsar, brun och 3-4 mm lång.

Förekomst

Vattenmärke förekommer i södra och mellersta Sverige. Den trivs i grunt vatten som långsamt rinnande åar, näringsrika sjöar, sötvattensstränder och småvatten.

Påverkan på djur

Drabbade djur kan uppvisa mag-tarminflammation (gastroenterit), kolik, kramper, spasmer, muskelförlamningar och långsam puls. Dödsfall har förekommit.

I litteraturen finns rapporter om förgiftning av nötkreatur.

Frukterna och särskilt rotstammen är giftig. De ovanjordiska delarna är troligen inte giftiga, men skotten har en bitter, brännande smak.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1889/vattenmarke

Vattenmärke är synnerligen utrotningshotad och fridlyst i hela landet.
Växten är krävande och trivs i grunt vatten, helst i långsamt rinnande åar och ådeltan. Också näringsrika sjöar och andra småvatten är lämpliga, och det finns rent av ett fall där vattenmärke påträffats i en liten pöl vid havsstranden. Man kunde tänka sig att det i de tusen sjöarnas land skulle finnas tillräckligt många stränder för växten. Trots det förekommer vattenmärke endast i Vehkalahti i sydöstra Finland, vid Summajokis igenvuxna åmynning och vid den närliggande havsstranden. En annan förekomst fanns i Egentliga Finland, i Nystad vid Sirppujokis nedre flöde, men den förstördes då stranden muddrades. Växten har även sporadiskt observerats över hela Södra Finland, där frön som antagligen härstammar från grannländerna grott och bildat kortvariga bestånd. I Europa är arten rätt vanlig och utbredd, så det vore inte så underligt om nya förekomster upptäcktes på stränderna också i vårt land. Fruktens tjocka åsar gör att den flyter, så strömmen kan föra dem till nya stränder. Dessutom sprider sig växten genom skott som förs vidare av vårfloden, men dessa verkar inte föras så långt bort. Det är osannolikt att människan medvetet spridit vattenmärke: särskilt rotstammen är giftig, och även skotten har en bitter, brännande smak – däremot har dess nära släkting sockerroten (Sium sisarum) tidigare odlats för sockerframställning.

Vattenmärket ganska lätt att identifiera så det lönar sig att ta en närmare titt på de flockblommiga växter som gömmer sig i strandvassen, åtminstone i södra Finland. Sänkbladen som utvecklas i början av sommaren är smalflikiga på samma sätt som fiskgälar, vilket är typiskt för vattenväxter. I mitten av sommaren är ovanvattenbladen väldigt typiska, och påminner om rönnblad. De enskilda blommorna är rätt intetsägande, men blomställningen som helhet är stilig och lockar till sig skalbaggar, flugor, steklar och skinnbaggar som pollinerar den.

​Växtform : Flerårig ört. Rotstammen kort, upprätt, med flera leder.

Höjd : 100–150 cm. Stjälkens övre del förgrenad, kantig, hårlös, ihålig, mellanväggar vid lederna.

Blomma : Kronan radiärsymmetrisk, vit, under 5 mm bred; kronblad 5, urnupna i spetsen, spetsen inåtvriden. Foderblad 5. Ståndare 5. Pistillen uppbyggd av 2 fruktblad, 2-talig, 2 vid basen sammanväxta stift. Blomställningen sammansatt flock, vanligtvis 20-30 sidoflockar. Huvud- och sidoflockarna har högblad. Huvudflocken och sidoflockarna har högblad, huvudflockens högblad är rätt stora, bladliknande, hinnkantade.

Blad :  Strödda, med skaft, skaftet rännformat. Sänkbladens skiva 2–3 gånger parbladig, med mycket fina flikar. Ovanvattensbladens skiva parbladig, 4-8 bladpar med ett uddblad, småbladen ovala-lansettlika-äggrunda, sågade.

Frukt : Brett spolformig-oval, rätt platt, 2-delad, tjockåsad, brun, 3-4 mm lång klyvfrukt.

Blomning :  Juli-augusti.

Smyrnium perfoliatum - Vingloka

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Vingloka

Vingloka är en flockblommig växtart som beskrevs av Carl von Linné. Vingloka ingår i släktet vinglokor, och familjen flockblommiga växter. Arten är reproducerande i Sverige.

Solidago canadensis - Kanadensiskt gullris

EKOLOGI : Kanadensiskt gullris är mycket anpassningsbar och kan växa i områden som har skilda närings- och fuktighetsnivåer. Detta gör att arten kan etablera sig i ett mycket brett spann av habitat, allt från fuktiga strandskogar till torra stäppbiotoper (Nolf m.fl. 2014). I sitt ursprungsområde växer arten främst som ruderatart i skogskanter, vägkanter, banvallar, övergivna fält och andra successionsbiotoper (CABI 2019[ref]). Arten kan bli dominant i övergivna åkrar, ängar och dikade våtmarker.

Arten kan inte självpollinera, utan kräver pollinerare för att bilda frön. Pollinatörerna är oftast honungsbin Apis mellifera, humlor Bombus, flugbaggar Cantharidae och blomflugor Syrphidae (Werner m.fl. 1980). Kanadensiskt gullris har planterats in för att tillgodose nektar- och pollenbehov för honungsbin och är en uppskattad art bland biodlare tack vare goda pollen- och nektarresurser (Stefanic m.fl. 2003[ref]). Fröna behöver utsättas för kyla för att kunna gro (Root 1971[ref]). Kanadensiskt gullris bildar rhizom (jordstammar) på hösten. Ett eller flera rhizom bildas nära stammens bas och varje rhizom kan bilda en ny stam följande vår. Från rötterna utsöndras giftiga substanser vilka gör att konkurrerande arter kan trängas undan genom så kallad allelopati.

KÄNNETECKEN : Kanadensiskt gullris Solidago canadensis är en flerårig ört som bildar bestånd vars stjälkar blir mellan 50 och 200 cm höga. Längs stjälken sitter strödda, smalt lansettlika blad med sågad kant och i toppen av stjälken utvecklas täta, vipplika och pyramidformade klasar översållade med små klargula blomkorgar. Blomningen sker i augusti till oktober. De små blomkorgarnas strålblommor är honliga och tunglika, medan diskblommorna i mitten är tvåkönade och rörlika. Frukten som bildas på hösten är ribbad och har en hårpensel som en anpassning till vindspridning.

Kanadensiskt gullris kan förväxlas med höstgullris Solidago gigantea, men höstgullris är oftast mer högväxt, har färre och väsentligt större blommor, samt en mer rödskimrande, i princip kal stjälk.

Kanadensiskt gullris kan även hybridisera med gullris S. virgaurea och höstgullris.

FÖRKOMST : Kanadensiskt gullris härstammar från Mexiko, södra och östra USA och Kanada. Arten introducerades i Sverige som en attraktiv och lättodlad trädgårdsväxt. Det tidigaste fyndet i Sverige som förvildad gjordes i Karlskoga, Vämland 1865.

Kanadensikt gullris har spridit sig från parker och trädgårdar runt hela världen och finns idag i hela Europa, där den första fynduppgiften är från år 1645. Till Kina introducerades arten först på 1930-talet och det första rapporterade fyndet som förvildad gjordes under samma årtionde (CABI 2019[ref]). I Australien finns arten idag spridd längs den västra och sydöstra kusten (Atlas of living Australia 2015). Fynd av arten har även gjorts i Georgien, Indien, Japan, Turkiet, Nicaragua, Brasilien, Ryssland, Cooköarna, Nya Kaledonien och Nya Zeeland (CABI 2019[ref]).

HOT : Kanadensiskt gullris har varit och är en populär trädgårdsväxt vilket innebär åtskilliga spridningskällor för de primärt vindspridda fröna. Den ses på många platser som ett hot mot den inhemska biologiska mångfalden och särskilt för skuggkänsliga arter (CABI 2019[ref]). Arten kan också hämma andra arter genom allelopati. Röllika Achillea millefolium är en av mycket få arter som står emot de komponenter som kanadensiskt gullris utsöndrar, och kan därmed växa sida vid sida med arten (Abhilasha m.fl. 2008[ref]). Eftersom kanadensiskt gullris kan sprida sig med hjälp av rhizom (jordstammar) måste det tas i beaktning vid bekämpning. Fragment av rhizom som är 3–6 cm långa, på ett djup av 0–10 cm, kan bilda nya plantor, även om livskraften korrelerar med storleken hos fragmenten (Weber 2011). Vid markberedning eller slåtter kan både rhizom och frön fastna i maskiner, vilket innebär en spridningsrisk. Luftströmmar från trafik längs vägar och järnvägar kan leda till ökade spridningsavstånd (CABI 2019[ref]). Kanadensiskt gullris kan uppenbara sig i grödor, men kan kontrolleras genom markberedning. Arten kan även invadera oskötta ängar och skogsplantager (CABI 2019[ref]). Honungsbin föredrar att samla pollen från kanadensiskt gullris framför många andra inhemska arters pollen, vilket kan medföra att inhemska växtarter får en mindre andel pollen och förblir opollinerade (Fenesi m.fl. 2015; Sun m.fl. 2013).

Kanadensiskt gullris hamnade på en delad sjätteplats (invasivitetsindex 23,2 av maximalt 38) som en av de mest invasiva av 721 bofasta svenska växtarter som har introducerats efter år 1700, i ett förslag till riskklassificering av främmande växter (Tyler m.fl. 2015[ref]).

Risk för invasivitet - Mycket hög risk - (SE) 4AB,3F

​

Solidago virgaurea - Gullris

EKOLOGI : Gullris är vanlig i en mängd olika miljöer. Några följearter är blåsuga Ajuga pyramidalis, gökärt Lathyrus linifolius och vårbrodd (aggregat) Anthoxanthum odoratum agg.

Gynnas av hävd och ljus, missgynnas av igenväxning och näringspåverkan.

Karakteristisk art i Svämängar 6450. Vanlig även i Torra hedar 4030, Silikatgräsmarker 6270, Slåtterängar i låglandet 6510.

KÄNNETECKEN : Gullris är en flerårig ört som ofta växer med flera bladrosetter tillsammans och blir 25–100 cm hög. Stjälken är upprätt och grenig upptill med en rödbrun bas. Stjälken är hårig i blomställningen. Rosettbladen är stora, 10–20 cm, brett lansettlika, skarptandade ovan mitten, vingkantade och håriga på undersidan. Stjälkbladen är mer utdragna och lansettlika, med små hår i bladkanten. Bladskaften blir kortare uppåt stjälken. Knopparna är många, små och sitter tillsammans på upprätta grenar. Fruktställningen består av många små korgar i ett rikgrenigt yvigt knippe. Frukten är ribbad och har hårpensel.

Gullris känns igen på sina samlingar av kraftiga bladrosetter med skarptandade blad. Mittnerven är tydligt utstående på bladundersidan. De nedre sidonerverna följer bladets form framåt men når aldrig helt kanten.

FÖRVÄXLINGSRISK : Kanadensiskt gullris och höstgullris Solidago canadensis, S. gigantea – saknar bladrosett och är högvuxna, 30–150 cm. Stjälken är upptill hårig. Stjälkbladen är oskaftade och smalt lansettlika.

Hagfibblor Hieracium sect. Vulgata – har färre, inte så tydligt vingkantade rosettblad. Bladen har glesa spetsiga tänder längs hela bladkanten.

Stånds Jacobaea vulgaris – är högrest med en brunröd, upptill grenig stjälk. Bladen är parflikiga (underarten alvarstånds subsp. gotlandica på Öland och Gotland har dock hela, sågade nedre blad som ofta är rödaktiga under som unga).

FÖREKOMST : Vanlig i hela landet, en underart (lappgullris subsp. lapponica) finns i fjällmiljö.

Spergula arvensi - Åkerspärgel

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark, Åkermark, Havsstrand.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/157/akerspargel

Åkerspergelns släkte (Spergula spp.) skiljs från andra närstående släkten på att stödbladen är hinnartade. Bladen förefaller vara kransställda, men i själva verket är de parvis motsatta och det utgår korta förgreningar från alla bladveck. Åkerspergeln varierar i sitt utseende en hel del, precis som många andra ogräsarter. Speciellt frönas egenskaper och stjälkens dimensioner och förgreningar varierar mellan individerna. Åkerspergeln övervintrar som frö och är alltså ettårig. Arten föredrar sura torv- och sandmarker.

Det finns belägg från vår tideräknings början att man utnyttjat åkerspergelns frön till människoföda. Ända fram till de senaste åren har man odlat åkerspergeln som kreatursfoder i norra Tyskland och Danmark.

Växtform : 1-årig ört.

Höjd : 10–40 cm.

Blomma : Radiärsymmetrisk, diameter ca. 1 cm. Krona vit , 5-bladig och lika lång som fodret. Foder 5-flikigt, glandelhårigt och hinnkantat. Vanligen 10, ibland bara 5 ståndare. Pistillen sambladig med 5 stift.

Bladen : Oskaftade. Bladskiva smal, trådlik – linjär och glandelhårig. De nedersta bladen lika lång som ledstycket. Stipler hinnaktiga. Bladen motsatta med ser ut att vara i krans.

Frukten : Rund, 4–7 mm lång, gulaktig kapsel som öppnas med 5 tänder.

Växtplats : Odlingsmarker, trädgårdar, gårdar, sandmarker, vägrenar, ruderatmarker och stränder.

Blomningstid : Juni–september.

Spergularia rubra - Rödnarv

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/454/rodnarv

Rödnarven är en glandelhårig art som växer utmed marken eller uppstigande. Den är en ett- eller två-årig kulturföljeslagare. Den förekommer på vägslänter, vid husgrunder, på gårdsplaner och liknande ställen nära bosättning.

Saltnarven (S. marina) som förekommer på havsstränder, kan skiljas från rödnarven bl.a. på formen av stiplerna. De är brett trekantiga och har sammanvuxna baser hos saltnarven medan rödnarvens stipler är elliptiska och har fria baser. Dessutom saltnarven är nästan kal och den har mindre ståndare, vanligen 5–6 st. Arterna kan hypridisera.

Växtform : 1- eller 2-årig ört.

Höjd : 5–15 cm. Stjälk krypande–uppstigande, hårig

Blomma : Radiärsymmetrisk. 5 ljust (violet)röda kronblad. 5 fria foderblad (ca. 4 mm) av samma längd som kronbladen. Vanligen 10 ståndare. Pistill med 3 stift. Blommorna ensamma i bladvecken.

Bladen : Linjära, mörkgröna. Smalt elliptiska, hinnlika och fria stipler. Bladen motsatta.

Frukten : Grönaktig kapsel (4–5 mm lång) som öppnas med 3 tänder.

Växtplats : Gårdar, torra byrenar och hällar, stigar och gator.

Blomningstid : Juni–september.

Stachys palustris - Knölsyska

BIOTOPER : Sötvattensstrand, Åkermark, Fuktiga-blöta gräsmarker, Havsstrand, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1127/knolsyska

Den fleråriga knölsyskan bildar tunna utlöpare med vars hjälp den sprider sig. Utlöparna blir grövre och deras spetsar sväller till knölar som är ätbara om de tas unga. Knölsyskan var ursprungligen en strandväxt men den är även framgångsrik på odlingsmarker. 

​Växtform : Flerårig ört. Rotstock vågrät, utlöpare med knölar.

Höjd : 20–100 cm. Stjälk upprätt, vanligen oförgrenad, ihålig, hårig.

Blomma : Zygomorf. Krona ljusröd med vita teckningar, 2-läppig, 12–15 mm lång. Överläpp är välvd, hårig, glandelhårig, kortare än underläppen. Underläpp 3-flikad, ca. 6 mm lång; mittfliken större än sidoflikar, rundad. Foder 5-flikigt, nästan radiärsymmetriskt, hårigt, glandelhårigt och med 10 nerver. Flikar spetsiga med uddspets. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad. 4 ståndare. Fruktämne 4-rummigt, 1 stift, märket 2-flikigt. Blomställningen axlik.

Bladen : Oskaftade eller med kort skaft. Bladskivor linjärt elliptiska, grunt hjärtlika vid basen, tätt naggade, ljusgröna, tilltryckt håriga. Bladen motsatta.

Frukten : Brun, glänsande, något kantig klyvfrukt med 4 delfrukter.

Växtplats : Stränder, ängar, dikes-och bäckkanter, odlingsmarker, ruderatmarker, fuktiga platser.

Blomningstid : Juli–augusti.

Stellaria graminea - Grässtjärnblomma

BIOTOPER : Friska gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Sötvattensstrand, Öppna gräsmarker, Fuktiga-blöta gräsmarker, Torra gräsmarker.

Naturhistoriska riksmuseet -https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/frovaxterfanerogamer/vaxterpaforsommaren/junivaxter/grasstjarnblomma.10316.html

Grässtjärnblomma är en kal, flerårig, ört som kan bli upp till 70 centimeter hög.

Stjälkarna är slanka, släta, fyrkantiga och är ofta mer eller mindre nedliggande. Bladen är smala och spetsiga, mörkt gröna och bredast nära basen.

Blommorna är vita och ståndarna är oftast tio med orangeröda knappar.

Grässtjärnblomma har en lång blomningsperiod, och den blommar från juni till september.

Grässtjärnblomma är allmän i hela Sverige. Den växer på ganska torr, mager och humusrik mark, som exempelvis torra backar och berghällar, i skogsbryn och i vägkanter.

Linné skriver 1755: "Växer allmänt på tak, vid häckar, särskilt bland enbuskar, på kärrängar, såsom på Kungsängen vid Uppsala, i diken och uttorkade bäckar."

Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet

Litteraturtips:
von Linné,  C. 1755, Flora svecica - Svensk flora. /i svensk översättning 1986./ (Forum, Stockholm.)

​

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/330/grasstjarnblomma

Stjärnblommorna (Stellaria spp.) är ett- eller fleråriga örter. Karakteristiskt för dem är de djupt kluvna kronbladen. Grässtjärnblomman är vid sidan av våtarven (S. media). Grässtjärnblomman är en ängsväxt och den utvecklar mängder av blommande och vegetativa skott från sin revande jordstam.

Till skillnad från andra stjärnblommor är grässtjärnblommans foderkanter håriga och stödbladen hinnlika. Grästjärnblomman övervintrar nästan som sådan, ibland med blommor, så den angivna blomningstiden är endast riktgivande.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 20–40 cm. Stjälk förgrenad, uppstigande, fyrkantig, slät.

Blomma : Radiärsymmetrisk, vit krona med 5 blad, kluvna (ser ut att ha 10 kronblad). Kronbladen vanligen lika långa eller längre än fodret. 5 spetsiga, hinnkantade foderblad med 3 nerver. 10 ståndare. Pistill uppbyggd av 3 fruktblad. Blomställningen ett rikblommigt knippe.

Bladen : Oskaftade, linjära – smalt elliptiska, spetsiga. Bladen motsatta.

Frukten : 6 mm lång, smal kapsel, öpnas med 6 tänder.

Växtplats : Ängar, renar, skogsbryn, klippbranter, hagar, odlingsmarker, vägkanter, stränder.

Blomningstid : Juni–september(–oktober).

Stellaria holoste - Buskstjärnblomma

BIOTOPER : Lövskog, Ädellövskog, Trädbärande gräsmark, Löväng.

Allt på Öland - https://alltpaoland.se/vaxter/ovriga-vaxter/buskstjarnblomma/

Förekomst: Tämligen allmän

Buskstjärnblomma växer i bestånd i örtrika ängsskogar främst på mellersta och västra Öland. Den är ett tecken på lång kontinuitet som lövskogsmark. Den blommar från mitten av maj till mitten av juni.

Buskstjärnblomman har sin utbredning i södra Sveriges kuster samt över stora delar av Europa och Asien. Linné uppmärksammade buskstjärnblomman i Sverige första gången på Öland.

Artnamnet holostea kommer av grekiskans holos (hel) och osteon (ben) och betyder 'helt av ben'. Släktnamnet Stellaria kommer av ordet för stjärna.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1146/buskstjarnblomma

Buskstjärnblomman är en storblommig flerårig växt med en upprätt kal och kantig stjälk. Dess blad är långa, styva och utstående. De är sträva på grund av sina korta borst. Bladen är placerade två och två och är nedtill sammanväxta.

Buskstjärnblomman övervintrar med stammar som löper nära jordytan. Den påbörjar sin tillväxt redan i slutet av april. I maj–juni blommar den och fröna sprids i juli. De plantor som producerat frön dör ofta efter att fröna mognat. Buskstjärnblomman sprider sig med sin jordstam eller genom att stammarna som löper utmed markytan slår rot. Genom dessa förökningssätt bildar den täta bestånd. Buskstjärnblomman trivs bäst i fuktiga lundar och på lövängar. Man hittar den mera sällan i frisk moskog eller torra lundar.

Växtform : Flerårig ört.

Höjd : 20–30 cm. Stjälk uppstigande, slät, fyrkantig.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 15–25 mm bred. 5 vita kronblad (8–12 mm, 1,5–2 gånger så långa som fodret), till mitten kluvna. 5 fria foderblad. 10 ståndare. Pistill uppbyggd av 3 hopvuxna fruktblad. Blomställningen ett tvåsidigt knippe.

Bladen : Oskaftade, smalt äggrunda, utstående, styva och sträva. Vanligen 3–8 cm långa. Bladen motsatta.

Frukten : Gulgrön kapsel, 6–8 mm lång, öppnas med 6 tänder.

Växtplats : Lundar, lundartade skogar, skogsbryn och gläntor, lövängar, parker.

Blomningstid : Maj–juni.

Stellaria neglecta - Bokarv

EKOLOGI : Bokarv växer på fuktig, näringsrik, skuggad mark. Lokalerna utgörs oftast av mullrik ädellövskog (främst bokskog), kanter av skogsvägar, lövbryn och dungar, gärna i eller i anslutning till betade marker. Arten finns mest på mark där konkurrensen från andra växter är svag. I betade dungar och bryn kan bokarv ibland bilda massbestånd och dominera helt på våren (ofta tillsammans med skuggveronika Veronica hederifolia ssp. lucorum). Här gynnas den utan tvekan av att annan vegetation hålls tillbaka av betesdjurens tramp.

KÄNNETECKEN : Bokarv är en 1-årig, höstgroende ört med 20–80 cm långa stjälkar. Bladen är mörkgröna, nästan kala och något utdraget spetsiga. Blommorna sitter i relativt glesa knippen med påfallande långa och slanka blomskaft. Foderbladen är 4–6,5 mm långa och de vita kronbladen är ungefär lika långa som fodret. Ståndarna är oftast 10 med purpurröda knappar. Fröna är 1,3–1,7 mm långa, mörkbruna och har kraftiga, kägelformade papiller, särskilt längs kanten. Bokarv kan lätt förväxlas med våtarv S. media, framför allt med storvuxna exemplar av den senare. Våtarv är ljusare grön och har foderblad som är 3–5 mm långa och kronblad som är kortare än fodret. Antalet ståndare uppgår sällan till mer än 5 och fröna är 0,8–1,4 mm långa med låga rundade papiller. Bokarv blommar i maj-juni och har endast en generation per år. Våtarv kan däremot blomma året om vid gynnsam väderlek.

FÖREKOMST : Bokarv är känd från Skåne, Blekinge, Öland och Småland. I Skåne finns 136 lokaler, de flesta i den södra delen av landskapet. I Blekinge växer den på drygt 10 lokaler längs kusten österut till Ramdala, på Öland har den tre aktuella lokaler och i Småland finns ett par aktuella lokaler (Huskvarna – Gränna). I Danmark finns bokarv här och där på Själland och södra Fyn men är i övrigt sällsynt eller saknas. Dess totalutbredning omfattar en stor del av Europa, med nordgräns i Storbritannien och i Sydskandinavien, samt de västra och centrala delarna av Asien.

HOT : Ingrepp som förändrar fuktighetsgrad och ljusinsläpp på bokarvens lokaler missgynnar utan tvekan arten. Sådana ingrepp kan vara skogsavverkning, gallring i busk- och trädskik samt dikning. På de lokaler som hålls konkurrensfria genom betesdjurens tramp kan upphörd hävd vara ett konkret hot.

Stellaria nemorum - Lundarv

BIOTOPER : Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Lundarv

Lundarv (Stellaria nemorum) är en ört i släktet stjärnblommor. Lundarv är en spenslig ört med ett upprätt, delvis klängade växtsätt. Stjälken blir upp till 30–50 centimeter lång och blommorna är vita. Lundarv trivs på fuktig mark och förekommer allmänt i skogsmarker och trädlundar över större delen av Europa. Den saknas dock på Irland, Färöarna och Island.

Etymologi

Lundarvens artepitet, nemorum, har betydelsen "växande i lundar". Benämningen lundarv återfinns i litteratur från 1863 (Alcenius, Finlands kärlväxter). Ett äldre namn på lundarv som tidigare var vanligt i botanisk litteratur är lundstjärnblomma (Thedenius, 1871). Andra äldre namn på lundarv som uppgetts i olika floror är Vild Hönsgräs thet större och Stort Skogshönsegräs (Rudbeck d.y 1685, Bromelius 1694), Stort Vatnarfve och Jordarfve (Linder, 1716) och skogsstjärnblomma (Liljeblad, 1816).

​

Succisa pratensis - Ängsvädd

EKOLOGI : Förekommer i friska–fuktiga, hävdade gräsmarker, både på svagt sura fukthedar men även kalkrika marker som kalkfuktängar. Några följearter är låga starrar som hundstarr Carex nigra, hirsstarr Carex panicea, kärrsälting Triglochin palustris, skallror Rhinanthus spp. och spiror Pedicularis spp.

Gynnas av hävd och störning, missgynnas av igenväxning.

Typisk art i Fukthedar 4010, Torra hedar 4030, Enbuskmarker 5130, Stagggräsmarker 6230, Silikatgräsmarker 6270, Fuktängar 6410 (inkl. Kalkfuktängar 6411), Svämängar 6450, Slåtterängar i låglandet 6510, Lövängar 6530, Trädklädd betesmark 9070. Vanlig även i Rikkärr 7230. Positiv signalart inom Ängs- och betesmarksinventeringen. Positiv indikator inom NILS, Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige.

KÄNNETECKEN : Ängsvädd är en flerårig, medelstor ört som blir 20–60 cm hög. Stjälken är upprätt och rund, ogrenig och kal nedtill, grenig och hårig upptill. Rosettbladen är brett ovala, helbräddade eller svagt tandade, kala eller gleshåriga på ovansidan och vintergröna. Stjälkbladen är motsatta och sitter endast på den nedre halvan av stjälken. Bladen är ovala, smalare än rosettbladen och kala eller gleshåriga. Den har knoppar som är samlade i ett centimeterstort halvklotformat huvud. Fruktställningen är fortsatt halvklotformad och sitter långskaftad i toppen av stjälk och grenar.

Ängsväddens breda ovala blad är fjädernerviga med en ljus mittnerv och ofta en mörk bladkant. Bladundersidans krackelerade mönster är väldigt typiskt för arten. Den blommar på sensommaren och frukten är en ca 5 mm stor, hårig nöt. 

FÖRVÄXLINGSRISK : Slåttergubbe Arnica montana – har håriga, ljusgröna, bågnerviga blad och glandelhårig stjälk.

Åkervädd Knautia arvensis – har grågröna, ovalt spetsiga nedre stjälkblad och mer parflikiga övre blad. Blomställningen är plattare och vanligen ljusare rosa.

FÖREKOMST : Vanlig i Götaland, Svealand och södra Norrland samt i delar av Jämtland.

Symphytum officinale - Äkta vallört

BIOTOPER : Fuktiga-blöta gräsmarker, Mänskligt störd/skapad mark, Öppna gräsmarker.

Sveterinärmedicinaka anstalt - https://www.sva.se/amnesomraden/giftiga-vaxter-a-o/vallort/

Äkta vallört har sträva hår på både stjälken och bladen vilket gör att djuren sällan äter den och förgiftning är därför osannolikt. Gifterna i växter kan orsaka leverskador.

Utseende

Äkta vallört är en flerårig ört som är 30–120 cm hög. Den har en vingkantad stjälk där stjälkbladen är oskaftade med långt nedlöpande bladbas och upp till 25 cm långa. Bladen är stora och elliptiskt äggrunda. Det finns vassa sträva hår på både stjälken och bladen. Blommorna är 12–18 mm, blekrosa till rödvioletta och har långa spetsiga foderflikar. Blomställningarna är ensidiga knippen som utgår från bladvecken. Äkta vallört blommar i juni-juli. Delfrukterna är spetsigt äggrunda, släta och glänsande blanksvarta. Frukten är en fyrdelad klyvfrukt.

Förekomst

Äkta vallört förekommer från Skåne till Gästrikland. Den är sällsynt och växer på kulturpåverkad mark, vid gårdar, ängar, vägkanter och skräpmarker (ruderatmarker).

Påverkan på djur

Det finns inga dokumenterade fall av förgiftning hos betesdjur orsakade av äkta vallört. Den innehåller dock pyrrolizidinalkaloider som även finns i exempelvis hundtunga, och som redan i små doser är kända för att orsaka leverskador vid långvarig exponering. Ett kroniskt intag av äkta vallört innebär därför en risk för leverskador.

NatureGate - https://luontoportti.com/sv/t/1260/vallort

Vallörterna (Symphytum) omfattar 30 eurasiska arter. Vallörten är en storvuxen mångårig prydnads- och medicinalväxt av gammalt datum. Dess blads hårighet och form samt kronans och fodrets form och färg varierar stort mellan olika individ. Man har utnyttjat vallörtens rot till att hela svåra sår och benbrott.

Släktets vetenskapliga namn betyder just sammanväxande. Dess rot har en svart ytfärg, men arten är inte på något sätt besläktad med den i matlagningen vanliga svartroten (Scorzonera hispanica). Roten är inuti vit och slemmig. Rötterna har en speciell doft och en sötaktig smak.

Flerårig ört. Rot fyllig.

Höjd : 30–120 cm. Stjälk soft- eller styvhårig.

Blomma : Radiärsymmetrisk, 12–18 mm lång. Krona trattlik eller rörformig, blå, ljus eller mörkviolett, rosa, gulvit eller vit. Kronflikar trekantiga, ofta något rullade. Foderflikar spetsiga, borst- och krokhåriga. 5 ståndare och sambladig, 2-talig pistill. Blomställningarna ensidiga knippen som utgår från bladvecken.

Bladen : Strödda. Lågblad t.o.m. 25 cm långa, nedlöpande. Bladskiva smalt elliptisk–äggrund, helbräddad, ovan och under borsthårig.

Frukten : Fyrdelad klyvfrukt. Delfrukter släta, glänsande och nästan svarta.

Växtplats : Odlingsrest och förvildad vid bosättning, på ängar, vägkanter och ruderatmarker.

Blomningstid : Juni–september.​

Symphytum tuberosum - Gul vallört

BIOTOPER : Mänskligt störd/skapad mark.

Wikipedia - https://sv.wikipedia.org/wiki/Gul_vall%C3%B6rt

Gul vallört (Symphytum tuberosum) är en växtart i familjen strävbladiga växter.

Den växer inte naturligt i Sverige, men eftersom den odlas händer det att man träffar på ett förvildat exemplar.

bottom of page