top of page

Tulostoma - stjälkröksvampar :

​

Taxonkategori - Totalt i Dyntaxa - Påträffade i Sverige - Bofasta i Sverige

Art                                       9                                          8                                  8

​

Tulostoma brumale (stjälkröksvamp), Tulostoma calcareum (fjällig stjälkröksvamp), Tulostoma eckbladii

Tulostoma fimbriatum (fransig stjälkröksvamp), Tulostoma kotlabae (grå stjälkröksvamp), Tulostoma melanocyclum (mörk stjälkröksvamp)

Tulostoma niveum (vit stjälkröksvamp), Tulostoma simulans, Tulostoma winterhoffii

Tulostoma brumale - Stjälkröksvamp (NT)

EKOLOGI : Arten växer i Sverige på kalkhaltig, väl dränerad, solvarm, ofta betad mark med lågvuxen, ej alltför tät vegetation. Exempel på växtplatser är sandgräshedar, sanddyner, alvarmark och sprickor eller mosstuvor på kalkhällmark. Ibland är den funnen på stenmurar eller odlingsrösen med kalkblock.

KÄNNETECKEN :  Stjälkröksvamp är en marklevande röksvamp med skaftad rökboll. Rökbollen är mer eller mindre klotrund, 5–10 mm bred, beige, ljust ockra eller blekbrun, så småningom nästan vit, och har toppställd mynning. Mynningsområdet är ofta mörkare än den övriga rökbollsväggen, något tublikt utdraget med en rund, distinkt mynningspor. Foten är ljusbrun, smal, 2–5 cm hög, slät till något fjällig, vid basen ofta med vidhäftad sand och humusrester.

UTBREDNING :  Sverige har arten sina huvudsakliga förekomster i Skåne samt på Öland och Gotland. Dessutom förekommer den i norra Uppland, på urkalksområdet kring Stockholm, i Östergötland och längs Västkusten (Skåne, Halland och Bohuslän; Andersson 1950, Andersson & Gunnarsson 2016, Hallberg 1971, Jeppson 1989, Mörner 1939). Även om den måste betraktas som sällsynt är det den vanligaste av våra stjälkröksvampar. Den är starkt knuten till områden med kalksten och kalkhaltig sand och förekommer ofta mycket rikligt på sina växtlokaler. I våra grannländer har den spridda förekomster i Danmark och kring Oslofjorden i Norge och längs den norska sydkusten. I södra Finland finns några få fynd. I Europa i övrigt förekommer den i torra och varma områden i Centraleuropa, i Medelhavsområdet liksom längs Atlant- och Nordsjökusterna. 

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Tulostoma calcareum - Fjällig stjälkröksvamp (EN)

EKOLOGI :En nedbrytare som är värmeälskande och växer på starkt kalkhaltig mark. I Sverige är den funnen i öppen till halvöppen, sandstäppsliknande vegetation längs Ancylusvallen på (Öland), i alvarvegetation med lågbetad, mullrik grästorv invid enbuskar och i betade kalkgräsmarker anslutning till karstsprickor. Den förekommer i flera fall i människopåverkade habitat som vägkanter, stigar, gräsmattor, utmed stengärdesgårdar, längs gamla banvallar, i övergivna sand- och grustäkter etc. På Gotland har den bland annat påträffats kring kalkhällar samt på och kring avschaktningshögar vid ett övergivet kalkbrott. För fastlandsförekomsterna uppges urkalkberg, både i öppna hällmarker och i anslutning till buskar och örter i solexponerade, sydvända lägen. 

​

KÄNNETECKEN : En marklevande svamp med en rundad skaftad rökboll som är 5–12 mm i diameter. Rökbollens yta (endoperidiet) är hos unga fruktkroppar ganska mörkt ockrabrun till rödbrun men bleknar med åldern till gråvitt eller nästan vitt. I mycket unga stadier täcks rökbollen av ett tunt, vitaktigt, något flockigt hyfskikt (exoperidium) som ganska snabbt vittrar bort och exponerar det underliggande endoperidiet. Ibland kan man på gamla exemplar se rester av exoperidiet i form av små ljusa flockar som är spridda över rökbollens yta eller som en sand- eller jordbemängd krage på rökbollens nedre del. I rökbollens topp finns en tublikt utdragen, rund och distinkt mynningspor. Området närmast mynningen är oftast gråaktigt till gråbrunt. Foten är på unga exemplar orangebrun men övergår efterhand i rödbrunt eller brunt. Den är smal, 2–5 cm hög, och dess yta är slät till längstrådig eller något fjällig. Sporerna är runda till subglobosa, 4–6 µm i diameter, taggiga. I den mogna spormassan finns kapillitietrådar utan vidhängande kristaller och med jämntjocka eller svagt vidgade septa. 

Arten gick i Sverige tidigare under namnet T. squamosum (jmf. Kers 1988. Nitare 1988). Jeppson et al. (2017) visade med morfologiska och molekylära data att det svenska materialet inte var identiskt med den verkliga T. squamosum. De båda är mycket lika till färg och form men skiljer sig tydligast i rökbollens ytstruktur: T. squamosum har ett brunaktigt och knottrigt exoperidium som efterhand bildar ett distinkt nätmönster. Dess fot är också betydligt mera fjällig än den hos T. calcareum. Tulostoma squamosum har en vid utbredning i Europa och övriga världen men når inte upp till de nordiska breddgraderna. Det nordligaste fyndet är gjort i trakten av Berlin (Kreisel 1984). Arten har tidigare rapporterats även från sandstäppsvegetationen i Skåne. Detta material har dock ombestämts till mörk stjälkröksvamp T. melanocyclum. De båda är ganska lika till utseendet men skiljer sig bland annat i fråga om färger hos foten och mynningszonen.

​

UTBREDNING : Arten har en sydostlig utbredning i Sverige och är mycket sällsynt. Den är funnen på Öland (ca 20 lokaler) och Gotland (3 lokaler), i Östergötland (1 lokal) och Södermanland (2 lokaler). Arten är i övriga Norden endast känd från ett enstaka fynd i Oppland (Norge). I Europa i övrigt finns några få fynd i Spanien och Ungern. Den är inte rapporterad utanför Europa. Med dagens kunskapsläge verkar Sverige hysa en huvuddel av världspopulationen. Utbredningsuppgifter är dock något osäkra på grund av en tidigare sammanblandning med den närstående T. squamosum.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Tulostoma fimbriatum - Fransig stjälkröksvamp (EN)

EKOLOGI : I Sverige är arten bunden till öppen, solvarm mark med lågvuxen, gles vegetation med sandblottor, på både kalkrika och något sura sandjordar, t.ex. sandstäpp, sandgräshedar och sanddyner.

KÄNNETECKEN :

En marklevande röksvamp med en skaftad rökboll som är rundad till nedtryckt klotformig, 8–15 mm i diameter, grå-ockra till gråvit. I toppen på rökbollen finns en flack till brett konisk por med fransiga kanter. Vid rökbollens nedre del finns rester av ett hyfartat exoperidium, oftast i form av en sandbemängd krage. Foten är gulbrun eller gråbrun till brun, slät till trådig, med eller utan längsgående fåror, ganska robust, 3–6 cm hög. Sporerna är runda till subglobosa, 4–6 µm, fint taggiga, ibland med tunna åsar som förbinder taggarna. I den mogna spormassan finns kapillitietrådar som saknar vidhängande kristaller. Kapillitietrådarnas septa är ej eller endast svagt vidgade.

Arten har nyligen delats upp i två, T. fimbriatum s. str. och T. winterhoffii. Detta medför en osäkerhet i tillförlitligheten i tidigare fyndrapporter. Tulostoma winterhoffii skiljer sig främst genom att ha en mera livligt färgad fot och annorlunda sporer. 

UTBREDNING : I Sverige är arten mycket sällsynt. Den är funnen i Skåne, Blekinge, södra Halland och på Öland och Gotland (Andersson 1951, Hederås 2008). Två äldre fynd från Stockholm respektive Uppsala behöver konfirmeras. Den är rapporterad från ett tiotal lokaler i Danmark men saknas i Norge. Den har en vid utbredning i övriga Europa men liksom i Skandinavien måste alla fynduppgifter accepteras med försiktighet på grund av sammanblandning med den snarlika T. winterhoffii (Jeppson et. al. 2017). Befintligt herbariematerial behöver därför revideras för att man skall få en uppfattning om artens aktuella förekomst i landet.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Tulostoma kotlabae - Grå stjälkröksvamp (EN)

EKOLOGI : Nedbrytare som främst förekommer i sandstäpp eller sandstäppsartad vegetation med glest fältskikt och öppna sandblottor på starkt kalkhaltig mark. Den uppträder också i strandnära sanddynsområden och sandfält, i den s.k. ”gröna dynvegetationen”. Arten gynnas av ett visst markslitage (t ex tramp) och kräver att omgivande vegetation är låg och inte helt marktäckande. Den är kalk- och värmeälskande. 

KÄNNETECKEN : En röksvamp med en rund, skaftad rökboll som är 5–10 mm i diameter och blekt grå till nästan vit. Hos mycket unga exemplar täcks rökbollen av ett tunt, vitaktigt hyfskikt (exoperidium) som väver in sand och förnapartiklar. Detta skikt vittrar bort snabbt och exponerar rökbollens gråvita, släta yta (endoperidium). Ofta syns rester av exoperidiet vid rökbollens nedre del i form av en sandbemängd krage. I toppen av rökbollen finns en tublik, något utdragen distinkt mynningspor. Till skillnad från närstående arter, har grå stjälkröksvamp ingen avvikande färg på zonen runt mynningen. Foten är smal, 2–6 cm lång, slät eller svagt längstrådig och blekt ockrafärgad till gråvit. Sporerna är rundade, 3,5–4,5 µm, svagt vårtiga. I den mogna spormassan finns kapillitietrådar som saknar vidhängande kristaller och har septa som endast är svagt vidgade, ibland ensidigt.

Arten påminner mycket om sin nära släkting stjälkröksvamp Tulostoma brumale.  De kan dock lätt skiljas åt redan i fält, genom att grå stjälkröksvamp saknar stjälkröksvampens bruna ringzon kring mynningsporen och har en mycket blek, grå till vitaktig fot. I mikroskopet skiljer de sig i spor- och kapillitiekaraktärer. Grå stjälkröksvamp ingår i ett komplex av närstående, i huvudsak obeskrivna arter (Jeppson et al. 2017). De nord- och västeuropeiska fynden har dock visat sig enhetliga och överensstämmer med typmaterialet av T. kotlabae. Många fynd som rapporterats som T. kotlabae från torra, sandiga marker i centrala Europa och Medelhavsområdet har med hjälp av molekylära undersökningar visat sig ingå i detta komplex men överensstämmer i inte med typmaterialet för grå stjälkröksvamp och är alltså inte identiska med vår art. 

UTBREDNING : Arten är känd från södra Sverige, främst östra Skåne och Öland (Nitare 1988, Andersson & Gunnarsson 2016). Därutöver finns förekomster på Gotland (inklusive Gotska Sandön), i södra Skåne och på ett par lokaler på Västkusten (Halland och Bohuslän; Jeppson 1989, Hederås 2008). Den svenska utbredningen omfattar ca 45 lokaler, varav ca 15 vardera i Skåne och på Öland, och ca 10 på Gotland. Arten uppträder ofta med ett fåtal individer per lokal, men har på några större lokaler under goda svampår visat sig ha mycket rika förekomster (bland annat vid Nyby orde på Öland och Kilesandsbukten på Syd-Koster i Bohuslän). Arten är även funnen i dynvegetation på norra Jylland i Danmark. I övrigt saknas den i de nordiska länderna men är funnen i sanddyner vid östersjökusten i Litauen och Tyskland. Den är likaså vitt spridd i sanddynsvegetationen längs Atlantkusten (Nederländerna, Frankrike) och i torra och varma inlandslokaler i Polen, Slovakien, Tjeckien och Tyskland. Säkerställda fynd utanför Europa saknas.

Ekologisk grupp : Saprotrof/fag, detrivor

Tulostoma melanocyclum - Mörk stjälkröksvamp (EN) 

EKOLOGI : Nedbrytare som uppträder i sandstäpp och sandstäppsartade miljöer, vilka också hyser en rad andra sällsynta och rödlistade röksvampar. Arten kräver ett glest fältskikt med små, öppna sandblottor och gynnas av begränsade markstörningar och trampslitage. Den förekommer huvudsakligen inom större, sammanhängande sandstäppslokaler men har också påträffats i gamla sandtäkter, längs övergivna banvallar och på skjutfält. Den är värme- och kalkgynnad.

KÄNNETECKEN : En marklevande svamp med en rund till oval, skaftad rökboll som är 5–10 mm i diameter. Rökbollens yta (endoperidiet) är hos unga fruktkroppar gråaktigt orange till orangebrun, men bleknar med åldern och blir ockrafärgad till gråvit, eller nästan vit. I mycket unga stadier täcks rökbollen av ett tunt, vitaktigt hyfskikt (exoperidium) som väver in sand och förna från substratet. Detta hyfskikt vittrar bort snabbt och exponerar det underliggande endoperidiet. I rökbollens topp finns en tublikt utdragen, rund och distinkt mynningspor med en tydlig mörkbrun till brunsvart omgivande zon. Foten är på unga exemplar orangebrun, ofta något bandad eller vattrad, men blir med åldern mörkbrun, i nedre delen mörkt brunsvart. Den är smal, 2–5 cm hög, och dess yta är slät till något längstrådig. Sporerna är runda till subglobosa, 4,5–6 µm i diameter, kraftigt taggiga. I den mogna spormassan finns kapillitietrådar som saknar vidhängande kristaller och som har septa som är svagt till inte alls vidgade.

Växer ofta på lokaler som också hyser andra stjälkröksvampar. Snarlika är den vanligare stjälkröksvampen T. brumale och den mycket sällsynta fjälliga stjälkröksvampen T. calcareum. De kan i allmänhet skiljas från mörk stjälkröksvamp på färgen hos foten och ringzonen runt mynningsporen.

UTBREDNING : Förekommer i sydöstra Sverige (Österlen i Skåne och längs östra landborgen på Öland). Ett par äldre fynduppgifter föreligger från Gotland men den har, trots eftersök, inte kunnat återfinnas där. I Danmark är den känd från ett par äldre fynd, medan den saknas i de andra nordiska länderna. I övrigt har den en vid utbredning i torra och varma områden i Europas centrala delar och längs de sandiga Atlant- och Nordsjökusterna. Den är dock överallt sällsynt. Spridda fynd föreligger även från Centralasien och Sibirien (Jeppson et al. 2017, Wright 1987), men den verkar inte ha påträffats utanför Eurasien. Den aktuella svenska populationen fördelar sig på ca 15 fyndlokaler i Skåne och ca 5 på Öland. Arten förekommer inte särskilt rikligt på sina lokaler (2–5 individ per lokal). En historisk och pågående kraftig minskning av artens population i landet kan antas utifrån dokumenterad areell minskning och försämring av dess huvudhabitat, sandstäpp. 

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

Tulostoma winterhoffii (EN) 

EKOLOGI : Växer på öppna och torra lokaler på sandig gräsmark, ofta med visst markslitage som skapar öppna sandytor. Exempel på biotoper där man kan finna den är strandnära sandfält, sandstäpp, sandiga parkeringsplatser, campingplatser, gårdsplaner, vägkanter etc., företrädesvis på kalkrik mark. 

KÄNNETECKEN : En marklevande röksvamp med en skaftad rökboll som är rundad till nedtryckt klotformig, 8–15 mm i diameter, beige, ljust ockra eller blekbrun, så småningom nästan vit. I toppen finns en rundad por med fransiga kanter. Vid rökbollens bas finns rester av ett hyfartat exoperidium, oftast i form av en sandbemängd krage. Foten är rödbrun till mörkbrun, ofta vattrad och med plattade fjäll, ganska robust, 3–6 cm hög. Sporerna är runda men varierar kraftigt i storlek, från 5–10 µm i diameter. Sporväggen är tätt vårtig/taggig. I den mogna spormassan (gleban) finns kapillitietrådar utan vidhängande kristaller och med septa som är svagt eller inte alls vidgade.

Tulostoma winterhoffi beskrevs ursprungligen av Wright (1987) som T. fimbriatum var. heterosporum och skiljdes nyligen ut som egen art av Schuber & Specht (2013). På artnivå fick den då ett nytt namn – T. winterhoffii. Molekylära data (Jeppson et al. 2017) bekräftar att det rör sig om en egen art.

FÖREKOMST : Arten är i Sverige hittills rapporterad från ett fåtal platser i Bohuslän samt på Öland och Gotland. Den är likaså känd från södra Norge (Oslofjordsområdet) och från ett fynd i Danmark (Sjælland). I Europa i övrigt har den en vid utbredning med fynd i Bulgarien, Frankrike, Nederländerna, Spanien, Tjeckien, Tyskland och Ungern. Utanför Europa har den påträffats i Ryssland (Kaukasus) och Nordamerika (Kalifornien). Man kan anta att den i Sverige, liksom i övriga världen, är förbisedd, främst på grund av att den tidigare inte skiljts från fransig stjälkröksvamp T. fimbriatum. Befintligt herbariematerial av den senare behöver därför revideras för att få en uppfattning om utbredning och populationsstatus hos T. winterhoffii. Förekommer i sydöstra Sverige (Österlen i Skåne och längs östra landborgen på Öland). Ett par äldre fynduppgifter föreligger från Gotland men den har, trots eftersök, inte kunnat återfinnas där. I Danmark är den känd från ett par äldre fynd, medan den saknas i de andra nordiska länderna. I övrigt har den en vid utbredning i torra och varma områden i Europas centrala delar och längs de sandiga Atlant- och Nordsjökusterna. Den är dock överallt sällsynt. Spridda fynd föreligger även från Centralasien och Sibirien (Jeppson et al. 2017, Wright 1987), men den verkar inte ha påträffats utanför Eurasien. Den aktuella svenska populationen fördelar sig på ca 15 fyndlokaler i Skåne och ca 5 på Öland. Arten förekommer inte särskilt rikligt på sina lokaler (2–5 individ per lokal). En historisk och pågående kraftig minskning av artens population i landet kan antas utifrån dokumenterad areell minskning och försämring av dess huvudhabitat, sandstäpp. 

HOT : Arten kräver solöppna lägen på sandigt underlag med visst markslitage och hotas av att öppna, sandiga marker växer igen.

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

EKOLOGISK GRUPP : Saprotrof/fag, detrivor

bottom of page